22 år och hemmafru
Många ställer sig frågan hur det är att vara ung mamma, men hur är det att vara det i en stad som London? Jag träffade 22 åriga Tahira som bor med sin pojkvän och sin son i South Bank i London. 17 år gammal och mitt i sina gymnasiestudier blev hon gravid med sin pojkvän och födde 9 månader senare deras son Spike.
Du föddes i Kenya men flyttde med din Svenska mamma till Lund när du var 6 år gammal
– Hur mycket minns du från dina barndomsår I Kenya?
Jag minns en hel den från Kenya. Det är inte en plats jag själv valt att bilda familj på, främst på grund av hur samhället ser ut, osäkerheten och landets ekonomi, Men för mig var det en underbar plats att vara barn på. I Kenya är barn alltid välkomna, de hänger med på allting som vuxna gör och Kenyanska barn är överlag väldigt easy-going. Man blir satt i en bil och får roa sig själv till man kommer fram, ungefär, det är inget daltande.. Nu när jag blivit äldre inser jag mer hur det påverkat mig genom hela mig skoltid, hur jag lyckades komma till ett helt nytt land och nytt språk och verkligen ta för mig och bli populär. Jag är säker på att det har med just Kenya att göra. Jag och Spike åkte till Kenya i julas och det är en sådan otrolig känsla att få dela med sig av landet till honom också. Både natur, stämning och kultur.
När du flyttade till Sverige stannade du i Lund tills du träffade din nuvarande pojkvän för 7 år sedan, hur träffades ni?
I nionde klass träffade jag Johannes genom några gemensamma bekanta. Han läste då teknisk matematik på Lunds Tekniska Högskola, och hade precis flyttat ner till Lund igen efter att ha gått på cirkusgymnasiet i Stockholm. Han var då 18 år och jag var 15. Jag bodde fortfarande hemma vid det här laget men han bodde I en lägenhet I centrum.
Vad hände när du fick reda på att du var gravid?
Det var när jag gick på Samhällsvetenskapliga programmet med mediefördjupning på Carl Adolph Agardhgymnasiet som jag fick reda på att jag var gravid. Det var I slutet av första året.
Under sommaren kontaktade jag rektor, lärare och skolsköterskan för att lägga upp en studieplan. Jag och Johannes flyttade då ihop för första gången. Vi hade då varit tillsammans I ungefär 1,5 år. Jag gick på en mycket liten skola så de flesta visste att jag var gravid när jag kom tillbaka efter sommaren. I samma veva tog Johannes examen som den yngsta civilingenjören från LTH någonsin och blev omskriven en del, bland annat här:
Jag läste in en del gymnasiekurser under min mammaledighet, och kom tillbaka på deltid precis innan jul 2006, då jag började i en klass under min förra, alltså i tvåan igen. Johannes doktorerade under den här tiden matematisk statistik på LTH.
Spike var med min mamma eller med Johannes mamma de få timmar jag var i skolan. Jag behövde inte vara i skolan så mycket eftersom jag avslutat en hel del kurser när jag var mammaledig. För att ta igen de året jag var borta engagerade jag mig I olika saker och blev bland annat viceordförande i elevrådet, gick med i lite olika kommittéer och skolbaserade organisationer och blev elevsamordnare de sista två gymnasieåren.
Vad fick er att packa era väskor och flytta till London?
Johannes fick några jobberbjudanden i London och efter några turer fram och tillbaka tog vi beslutet att flytta. Detta var I Augusti 2009.
Jag bestämde mig för att inte fortsätta mina universitetsstudier utan istället koncentrera mig på att hitta lägenhet och skola i London, vilket visade sig vara nästan ett heltidsjobb Jag var givetvis tvungen att ta hand om Spike och organisera flytten också.
Vi hittade en lägenhet genom Foxtons som vi, efter mycket om och men, fick skriva kontrakt på innan vi sett den. (Detta är dock ganska ovanligt då man generellt sett måste vara på plats för att få en lägenhet.)Jag bestämde mig för att ha Spike hemma det första halvåret i London. De första månaderna handlade mest om att lära känna staden, jag och Spike, medan Johannes jobbade. Vi köpte möbler och jag började kolla på skolor.
Hur gick det att hitta rätt skola till din son? Skolsystemen sägs vara lite olika…
Det finns både kommunala och privata skolor och vi valde att hitta en privat skola till Spike. Genom Gabbitas studiekonulter hittade vi en skola som han kunde börja på i september 2010. Våra enda riktiga kriterie var att det skulle gå både flickor och pojkar där och att den inte skulle vara internationell. De föreslog ändå en internationell skola, men att de följer brittiska systemet och att den är känd för att uppmuntra artighet och gott uppförande. De tyckte att vi skulle ge den en chans och sagt och gjort besökte vi Hill House International Junior School och den var perfekt för oss. Dock kände jag att Spikes engelska behövde förbättras och jag letade efter förskolor där han kunde gå ett halvår. Gabbitas hade kunnat hjälpa, men jag ville ha en Montessori-skola och googlade själv fram några som verkade bra.
Jag hittade ett Montessori-nursery i Bloomsbury som var helt fantastiskt. Intresserade lärare, roliga aktiviteter, lagom stora grupper och allt som vi ville ha. De första veckorna iakttog Spike mest, men efter ett tag började han prata och efter ett par månader var hans engelska så gott som flytande. Vi fick rapporter varje vecka och kunde arbeta på hans ”svaga” sidor hemma. Han började i januari 2010 och ungefär samtidigt fick jag jobb på en PR-byrå där jag stannade ett kort tag. Jag bestämde mig för att vara mer hemma med Spike.
Du tog ett val att sluta jobba för att vara hemma med din son, detta är något som I Sverige kanske skulle ifrågasättas – hur ser du på det?
Jag tycker att det är betydligt enklare att leva det liv jag lever här. Det är ingen som tycker att det är märkligt att jag är hemma medan min sambo arbetar, det är ingen som tycker att jag skall arbeta eller att det är dumt att sätta sig i beroendeposition, vilket jag ofta hör andra svenskar gnälla om. Det är ingen som kommenterar min ålder och det känns som att människor är mer vara vid alla typer av föräldrar här. Föräldrar i London lägger sig inte i lika mycket som i Sverige. De bryr sig inte om andra skäller på sina barn, låter dem ”live and learn” eller har något annat förhållningssätt. Det är skönt och avslappnade. I Sverige är det mycket mer märkliga blickar och suckar och kommentarer om hur man gör.
Hur ser den vanlig dag ut för dig?
På fritiden, med eller utan Spike, går jag gärna på museer. De olika krigsmuseerna är mina favoriter, tillsammans med National Gallery, dit jag går flera gånger i veckan. Jag promenerar mycket, tar ofta långpromenader med vänner som slutar med en lunch och ett glas vin på en ny pub någonstans. Jag håller fortfarande på att upptäcka staden, helt enkelt.
Jag började även läsa en del kurslitteratur i psykologi, för att ha någonting att göra om dagarna, och kom fram till att det var det jag ville syssla med. Jag kontaktade lite olika universitet i Sverige och hörde mig för om distanskurser. De var mycket hjälpsamma och jag sökte in till hösten 2010. Sommaren samma år flyttade vi till South Bank, till en lite större lägenhet med gångavstång till Johannes arbete.
Hösten 2010 började Spike i skolan och jag började läsa på distans. Studierna tar max 2 timmar om dagen måndag-torsdag och ett par timmar om söndagskvällen. Om dagarna städar och tvättar och fixar jag lite hemma, träffar några vänner eller tar långpromenader. Vi är några mödrar som brukar träffas för en kaffe innan vi hämtar barnen. Några eftermiddagar i veckan har Spike playdates med sina klasskompisar och då brukar jag plocka upp honom vid sextiden i Chelsea. Vi har aldrig kompisar till honom hos oss, eftersom vi nästan är de enda som inte bor i Chelsea.
Jag umgås både med folk i min egen ålder och med folk som är äldre och har barn. Ibland är det skönt att umgås med andra som har barn och är ”hemmafruar” och ibland är det skönt att umgås med andra med samma kulturreferenser och fritidsintressen.
Så, nu när du varit här i 1,5 år – hur är det att ha barn I London?
Jag tycker det är mycket mer frihet att ha barn i London. Man kan välja utbildning och aktiviteter på helt andra sätt och det finns inte en ram för vad som är okej att göra. Vissa av Spikes vänner läser franska och tyska efter skolan, vissa har aktiviteter efter varenda skoldag, vissa är bara hemma och vissa har playdates och ingenting är bättre än det andra.
Man har en annan inställning till barn här, de skall gärna klara sig själva i större utsträckning och det är jag positivt inställd till. De skall resa sig upp för äldre på bussen, leka själva på lekplatser och sitta lugnt på restauranger.
De finns hur mycket saker för barn som helst. Fina parker där man inte får röka, dricka alkohol eller ta in hundar eller glasflaskor, lekland, badhus och allt möjligt. Just parkerna var en oerhört glad överaskning – att de är så välskötta och fina och intressanta. De utmanar barnen på ett helt annat sätt än i Sverige.
Sedan ser man olika på pojkar och flickor här. Jag vet att många är negativt inställda till det, men jag är ganska konservativ med min uppfostran och välkomnar att pojkar behandlas som pojkar, eftersom de enligt min erfarenhet lär sig på andra sätt än flickor och ofta kan behöva mer fysisk stimulans. Däremot är det viktigt för mig att Spike går i skolan med flickor och lär sig leka med dem. En av Spikes bästa vänner, Lily, är en flicka och de leker hur bra som helst. Men han är inte ”färdiglekt” på samma sätt som när han lekt med sina vänner som är pojkar.
Jag tycker om att London inte är lika politiskt korrekt som Sverige. Man kan göra vad man vill utan att någon höjer på ögonbrynen, framförallt leva i ett konservativt förhållande och föräldraskap.
Följ Tahiras liv I hennes BLOGG här på Londonsvenskar.
– Charlotte Ågren
