Ångesten att flytta hem
– Jag ska flytta till Stockholm hörde jag mig själv mumla medan jag stirrade intensivt ner i det immiga glaset. Att ens tänka tanken var obehagligt, så att säga det till en av mina närmaste vänner, gav mig en nästan panikartad vilja att suga tillbaka orden och dra ett streck över alltihopa. Men nu var det sagt. Nu var det officiellt.
Jag såg hans ansikte dra ihop sig som om hjärnan processerade komplicerad data. Efter några fladdrande ögonkast fokuserades tankarna och han böjde sig framåt och tittade mig djupt in i ögonen med en blick som Sir Väs på julafton.
– Har du blivit galen? Varför det? Är detta ännu en av dina sommarkriser? Dom börjar bli lite tjatiga. Han släppte ut en stor suck, som om en massa luft var tvunget att komma ut efter blivit nedtryckt i lungorna av en känslostorm.
– Det är ingen sommarkris, sa jag och sträckte på mig, jag har bestämt mig. Jag spände ögonen i honom i en oväntad känsla att vilja försvara mig.
– Men herregud, varför? ylade han vidare. För att det pajjade med ännu en engelsman? Ska du bara lämna allt? Ska du lämna oss? Hans ursprungliga irritation gick över i nån form av förnekelsetillstånd. Du kommer att hata det i Stockholm, nickade han triumfartat medan han tog en stor klunk av det kalla vita vinet. Den snuttepluttiga konventionella svenska parsamheten. Bollibompadrinkar där alla sitter hemma och kuckilurar. Ingen som går ut, alla ser likadana ut och klär sig i sex nyanser av grått. Det är mörkt, trångt, instängt och bara ångest. Varför skulle du vilja flytta dit?
Reaktionerna på min flytt tillbaka till Stockholm efter sju år i London var blandade men intressant nog huvudsakligen negativa eller förvånade. Pappa hostade upp morgonkaffet och frågade på gungande dalmål om jag hade en skruv lös. Du som har allt i London, varför skulle du vilja bo här uppe i mörkret?. Min syster bara muttrade något om att Du kommer bli deprimerad, uttråkad och klättra på väggarna, och mamma, förmodligen för att inte hoppas för mycket, fnös Jaja, du kommer stå ut i kanske två år och sen flytta tillbaka igen. Det var tur att jag var säker på min sak.
Jag tror dom flesta utlandsboende någon gång ställer sig frågan om att flytta tillbaka ”hem”. Alla längtar vi hem nån gång, många av oss särskilt på sommaren och till jul. För min del tror jag det handlade om ett behov av förändring, att få vara svensk på riktigt och få vara närma familj och vänner. Att det sen gick dansade lätt att få bra jobb i en svensk högkonjunktur som stod med öppna armar, skapade såklart en känsla av någonting-verkar-vilja-att-jag-ska-flytta-hem. Processen flöt helt enkelt på.
Under mina år här jag sett Sverige som den trygga hamnen dit jag alltid kan komma tillbaka och vara välkommen när allt annat går åt fanders. Stället där alla älskar och förstår mig och tycker att jag är en toppentjej. Där ingen tycker jag är en giraff med en något ibland otrevlig sätt att kommunicera, utan en högst normal vänlig kvinna.
Nu är det två månader kvar tills dess att flytten går. Och jag är livrädd. Rädd för att jobbet inte ska funka, rädd för att relationen till kompisar och familj blir annorlunda när jag inte är semester-och-helg-ulrika längre. Rädd att jag kommer känna mig ensam när jag går hem på kvällarna på tomma gator, rädd att jag faktiskt kommer att bli deprimerad och sakna det galna London. Men mest är jag nog rädd för att det helt enkelt inte kommer att funka för mig i Stockholm. Att det inte kommer att kännas hem.
För om det inte ”hem” är hem, vad är då hem?
– Ulrika Axelsson Före detta Londonbo
Tips för Hemflytt
– Var helt säker på din sak innan du pratar med vänner, både där du bor och i Sverige. Falskt alarm kan göra skada.
– Se till att du har meningsfylld sysselsättning dit du flyttar. Om du jobbar, se till att du får ett jobb som du verkligen kommer at trivas med, och där du även kan skapa ett personligt nätverk.
– Riskhantera – sälj inte lägenhet direkt, utan ta tid på dig att flytta över ditt liv.
– Håll dörrarna öppna på nuvarande jobb, man vet aldrig när man vill komma tillbaka igen.
– Var beredd på att hitta en del nya vänner och nätverk, mycket har hänt på dom åren som du varit borta.
