Covid-19: Svenska Malin fick intensivvård i London under 8 dagar

Apr 27, 2020 by

Share Button

Namn Malin Dahlman

Yrke Brand Strategist för spelbolagskoncernen ComeOn Group

Bor Född och uppvuxen i Göteborg men bor nu i Shadwell, östra London

 

Malin Dahlman, 32 år och Londonsvensk sedan 2012 trodde hon hade dragit på sig en vanlig förkylning, men när andningen blev så pass begränsad att hon knappt kunde ställa sig upp ringde hon 999. Detta var 6 dagar efter första symptom. Samma dag som Boris Johnson höll sitt tal till nationen om nya striktare bestämmelser och en lockdown blev införd hämtades Malin med ambulans och fördes till närmsta sjukhus. Trots att Malin inte hade underliggande hälsoproblem fick hon allvarliga symptom av viruset.

 

Vi vill främst skriva denna artikel för att lyfta NHS och det fantastiska jobb alla doktorer, sjuksköterskor och volontärer gör just nu. För att supporta NHS kan ni läsa mer på länken.  

 

 

Vad var din inställning till Corona vid tidpunkten du själv blev smittad?

Jag hade stor respekt för viruset men tänkte väl att om man är ung och frisk annars så kommer man inte få det mer än en influensa. Jag har för mig att lock-downen trädde i kraft samma dag som jag blev inlagd på sjukhuset (23 mars).

 

Hur följde du regeringens rekommendationer kring social-distansing, handsprit och att tvätta händerna noggrant och ofta?

Jag är lite av en ”germaphobe” vanligtvis så har alltid varit noggrann med att tvätta händer och handsprita om jag är ute utan tillgång till vatten och tvål. Det har nog egentligen bara ökat sen rekommendationerna kom. Men har inte använt handskar eller munskydd, men fått munskydd av sjukhuset utifall att jag behöver åka tunnelbana eller liknande framöver.

 

Vad var absolut första symptomen och vid vilket skede kom tanken att det kanske är Covid-19?

Den 16:e mars så vaknade jag med lite ont i halsen, eller att det kliade i halsen, men va väldigt likt det jag brukar få när jag har pollenallergi så tänkte inte mer på det. Men sen på kvällen började jag bli väldigt hängig och varm. Jag fick även migränhuvudvärk som höll i sig i 3 dagar och ringde 999 som sa att då jag inte har någon hosta så låter det mer som en vanlig influensa än Covid-19. Febern va mellan 38-39.5 varje dag tills jag blev inlagd.

 

På fredagen 20 mars pratade jag med GP som även hen sa att jag nog bara har en vanlig influensa. Lördagen den 21:a på kvällen började jag känna ett tryck över bröstet, och det höll i sig och blev successivt värre under söndagen. Då fick jag andningssvårigheter varje gång jag stod upp, men när jag låg ner så kunde jag andas helt bra. Jag ringde 999 igen och de sa även då att eftersom jag inte har någon hosta så låter det mer som jag hade en lätt hals och lunginflammation, och fick utskrivet antibiotika som min vän hämtade upp.

 

På måndagen 23:e mars så blev det så illa att jag visste om jag skulle ställa mig upp från soffan och gå till köket för att hämta mer vatten, eller gå på toa så skulle jag få svåra andningssvårigheter så man drog sig från att ställa sig upp och situationen började bli lite ångestladdad. På kvällen så fick jag även andningssvårigheter när jag låg ner och valde då att ringa en ambulans.

 

Trycket på linjen gjorde att det tog 37 min från jag ringde till en operatör svarade! De sa även att eftersom jag kunde prata och va klar i huvudet att det kommer ta minst 2 timmar tills ambulans kommer. Men som tur va så kom den efter ca 40 minuter. Det va 2 ambulanspersonal som hade skyddsutrustning, de tog direkt blodprov, syrgasprov och mitt blodtryck. Då min syrenivå var låg fick jag syrgas direkt av de och de sa väldigt tidigt att jag behövde åka in till sjukhuset och bara ta med det nödvändigaste som mobil, laddare och id.

 

Hur var resan till sjukhuset och första dagarna på sjukhuset?

Jag fick åka med blåljus till sjukhuset men jag bor bara 10 min promenad bort så det va verkligen ingen lång ambulansresa. Kanske 3 kvarter och så va vi framme.

När jag kom dit så va allt extremt välplanerat, korridorerna va tömda på folk, jag kom till mitt rum där 10 personal väntade utanför och hade tester och olika mätinstrument redo.

Efter runt 1 timme tog de röntgenbilder på mina lungor och en timme senare kom de tillbaka och sa att jag hade skador på båda lungorna, så en dubbelsidig lunginflammation. Jag minns inte riktigt men jag tror jag va på A&E från ungefär 11 på kvällen till 5 på morgonen, och va egentligen konstant testad och de hade stenkoll på mig och speciellt mina syrenivåer.

Minns inte när de tog just Coronatestet, det enda jag vet är att de tog det första testerna ganska snabbt när jag kom in men de tog också tester för andra infektioner då de resultaten kommer snabbare så de kan jobba med att eliminera det. De sa efter ett par timmar att de kommer behandla mig som ett Covid-fall, även om ett resultat inte hade kommit. De tog även ett covid-test till sen 24h senare och på tredje dagen sa de att båda testen hade visats positivt. De tar alltid fler tester då det är ett högt antal falska negativa tester. Det är ett obehagligt test då de tar en tops i princip så långt upp de kommer i näsan.

Första andningsmasken var så pass tight att Malin fick skavsår på hela näsan.

 

Vilket sjukhus var du på och hur många jobbade med just dig?

Jag va på Royal London Hospital i Whitechapel, och svårt att säga hur många då man dels är på olika avdelningar, plus att alla har ju skyddsutrustning så svårt att känna igen sjukhuspersonalen. Men tror jag minst träffat på 50-80 olika personal under hela vistelsen.

 

Berätta om själva sjukhusvistelsen

Jag fick andningshjälp redan när ambulansen kom upp i lägenheten, vilket jag kände hjälpte mig direkt när fick det. När jag kom till akuten så testade de olika typer av syrgashjälp och nivåer för att se till att jag inte blev sämre. Som sagt så kom jag till akuten först, sen blev jag på morgonen flyttad till en avdelning de kallade för ”respitory ward” för oss med andningssvårigheter, där jag fick ett eget rum. Men efter några timmar där fick jag besked om att jag skulle flyttas till intensivavdelningen, och blev förvarnad att jag va så pass sjuk att jag troligtvis skulle behöva hamna i respirator. Det är som man kan förstå extremt tungt att höra men de försökte också vara betryggande med att säga att de har en av världens bästa intensivavdelningar, och att när jag blev sjuk så hade de fortfarande kapacitet med både sängplatser och personal så jag hade alla odds på min sida men att jag behöver vård dygnet runt i det tillståndet jag var i.

Intensiven

När jag kom till intensiven så kom jag till ett rum med 3 andra patienter som samtliga låg i respirator. Väl på min plats så fick jag flera slangar och nålar i kroppen så de skulle ha koll på mina värden hela tiden, plus de förberedde för intubering av respirator. När doktorn kom så sa han att jag va precis på gränsen till att behöva hjälp av respirator, men då jag fortfarande va klar i huvudet och kunde forma meningar och inte hade panik pga andningssvårigheterna, så sa de att jag skulle få testa med en så kallad CPAP mask (en som trycker ner luft i lungorna) i 2 timmar, så skulle de bedöma då ifall den hjälpte eller inte. Efter de timmarna så sa det att jag skulle få ha den över natten men att jag på morgonen skulle få en ny utvärdering gällande respirator. De kollade mig konstant och hade allt redo för respirator, men efter 2,5 dagar så sa det att jag klarade mig på den andningsmasken och att det såg lite bättre ut, att lungorna började bli något bättre.

 

Andningsmasken var så pass tight att jag fick skavsår på hela näsan, så de satte istället på mig en ”plasthuva” som hade samma funktion. Jag alternerade mellan huvan, masken och syre genom näsan de resterande dagarna på intensiven. Var där totalt 8 dagar. Jag hade från när jag kom in på intensiven en slang genom näsan där både föda och stora mängder antibiotika blev inpumpade, så för de första 5 dagarna åt jag ingen fast föda alls.

 

Därefter spenderade jag 4 dagar tillbaka på respitory ward, och fick mindre medicin och syrgashjälp för varje dag, och sista 24h timmarna blev jag flyttad till en vanlig ”recovery ward” där de ville se att jag skulle klara mig utan syrgashjälp och jag fick även göra ett test där jag gick en stund och de mätte syrgasen i min kropp för att se att lungorna är bra nog att va hemma själv.

 

Det som var jobbigt, men även jobbigt för personalen är mängd av skyddsutrustning de har på sig. Det gör att du blir väldigt ensam, då sjukhusen inte tillåter besök alls och att man inte får någon mänsklig kontakt eller ens ett leende eller en hand att hålla (de håller ju såklart ens hand, men med 3 lager handskar på sig).

 

Hur var din upplevelse med NHS och hjälpen du fick?

Jag vill verkligen trycka på hur fantastisk personalen på NHS var, alla mötte en med både respekt och empati och gjorde sitt bästa att få en att känna sig som en människa. De mötte en med humor och frågade en frågor som ”vilken är den första restaurangen du ska besöka när du kommer ut och allt blir som vanligt igen” eller som ”vad rekommenderar du på Netflix”, allt för att känna någon slags normalitet igen och inte bara prata om syrgasnivåer eller mina nästa sprutor. De fick en att se fram emot en dag när man inte va sjuk!

 

Hur fick du näring och vad blev det för mat?

När jag började få fast föda så va det mest yoghurt, frukt och juice. Sen blev det allt från lasagne, till chicken tikka masala och kyckling med potatis och sallad. På recovery-avdelningen hade de en meny där man fick välja huvudrätt, sides och efterrätt (deras sticky toffee pudding med vaniljglass va det allra bästa haha). Jag skulle ge maten en 6/10 men kan ju också vara att man inte ätit på två veckor och att bli matad genom slangen i näsan är så sjukt äckligt!

 

Smärtan och din kropp, vill du beskriva din fysiska upplevelse?

Det är inte så mycket som en smärta som att det är tungt, du är så oerhört trött och slut att du orkar ingenting. Det behövs en extrem målmedvetenhet att bara uträtta små saker, som att hämta vatten eller gå på toa. Man är oerhört trött, men har svårt att sova pga febern och huvudvärken. Jag kunde heller inte sova första dagarna på sjukhuset vilket gjorde personalen orolig då man måste sova för att kunna återhämta sig. Man är lite som i ett zombie-stadie, man är inte helt vaken men man sover inte bra heller. Men jag tror ordet jag vill använda är att det är tungt, all ork är borta.

 

Blev du någonsin riktigt rädd?

När jag fick berättat för mig att jag nog skulle hamna på respirator. Man har ju hört och sett i media utfallet från när man väl hamnar där.

 

Kunde du prata med dina föräldrar, vänner, släktingar?

De första dagarna va det mest text, då det är svårt att prata med masken på. Men det va även ganska svårt att texta då man hade nålar både i handled och i armvecken. Runt 4:e dagen kunde jag ha videosamtal med mina föräldrar, vilket såklart va en lättnad! Va inte långa samtal men ett par minuter betyder så mycket. Men mycket sms, bilder och samtal blev det för att hålla kontakten.

 

Hur fick du reda på att du var “frisk”? Hur åkte du hem igen och vad hände därefter?

Det skedde successivt, dels när de sa att jag behövde mindre syrgas för att hjälpa andningen efter ett par dagar, sen när de sa att jag skulle få lämna intensiven om 2-3 dagar, sen även när de sa att jag inte behövde syrgas längre och kan klara mig själv. Jag tog en taxi hem och har bara vilat hemma. Efter 5 dagar hemma ringde en av mina läkare och frågade hur det gick och sa att jag kan börja göra små promenader för att hjälpa lungorna bli starkare.

 

Någon speciell person du vill tacka?

All personal på Royal London var fantastiska men de på intensiven var extra magiska, men även såklart familj och vänner som skickade uppmuntrande meddelanden och höll mitt humör uppe.

 

Hur mår du nu?

Jag mår ganska bra! Är fortfarande extremt trött och lungorna är inte helt bra än, men känns som det blir lite bättre varje dag.

 

Vi tackar Malin som tog sig tiden att maila över sina svar till oss. Krya på dig!