“Dansar konstigast vinner” Svenskorna från Molly’s Lipps talar ut

Oct 6, 2012 by

Share Button

“Ett av de sista sanna popbanden från östra London bestående av galna, sexiga, drivna människor med outtömlig energi.” Så beskriver svensk-engelska åttamannabandet Molly’s Lipps sig själva.

När Londonsvenskars Sofia Capel springer in i Anna Haara Kristoferson i Camden har hon spelat keybord och sjungit med Molly’s Lipps i lite över tre månader. Moa Maria Norrsell på bas och vox var med och grundade bandet i januari tillsammans med ledsångaren Gavin. Deras musik influeras av Depeche Mode, MGMT och Tears for Fears.

“Vi låter som när Arcade Fire har sex med en 80-tals David Bowie i ett New York-hotell,” säger Anna, “Lyssna så får ni höra!”

Ikväll spelar Dalston-kollektivet på Cargo i Shoreditch. På scen ser de till att alltid ha roligt och att få publiken att dansa. “Det finns inget värre än diviga popstjärnor som gör kassa, halvhjärtade gig för sina fans,” tycker Anna.

Men hur kommer det sig att två svenska tjejer hamnar i ett Dalstonbaserat synt-grungeband?
“Jag lärde känna Gavin när vi jobbade på Rokit Vintage. På en efterfest som jag inte minns allt för väl satt jag tydligen och sjöng Radiohead-låtar för full hals,” berättar Moa. “Detta kom Gavin att minnas och några månader senare frågade han mig om jag ville vara med och starta ett nytt band med honom.”
Anna, som var vän med Moa sedan innan, blev tillfrågad att vikariera som keyboardist och är nu en permanent medlem. “Det tar ofta tid och energi att hitta rätt som ett band, att hitta bandmedlemmar som alla brinner för musiken och bandlivet lika mycket. Jag tror att vi äntligen hittat rätt nu,” Säger Moa.


Anna på keyboard. Bild: Riikka Lahti.

I ett band på åtta personer kan det lätt bli många olika viljor. “Vissas röster hörs mer än andra,” säger Anna. “Den som sjunger högst, spelar snabbast, dansar konstigast vinner… haha skamt åsido. Men ju mer aktiv du är och ju mer du ger desto mer får du tillbaka. Så jag gillar att vara aktiv med att promota oss på olika sätt. Jag och tjejerna brukar till exempel filma och klippa ihop små filmteasers när vi promotar gig. Det står ut lite mer än en vanlig facebook-invitation.”
“Ja det är kul,” instämmer Moa. “Det svåraste med att vara så många i bandet måste nog ändå vara att boka turnédatum och gigs som passar alla. Alla i bandet har jobb på sidan av.”

Bandet åkte på UK-turné tidigare i år där de bland annat spelade in filmen Molly’s Lipps: Sexually Frustrated & Hungry for Chicken och uppträdde på Strawberry Fields Festival. “Det var så himla mycket härligt folk där, alla var glada och på topp,” minns Anna. Moa berättar en anekdot om hur hon haft bort Annas rosa pälshatt under en radiobilstur och hur de senare hittade hattens kvarlevor under en av bilarna timmar senare. “Jag tog på mig den smälta hatten igen och levde lycklig i alla mina dar,” säger hon och Anna instämmer, något sarkastiskt (?): “Ja det var exakt så det hände…”

Nästa vecka går Molly’s Lipps in i studion och  spelar in deras första LP. Sen blir det videoinspelning och gigs för hela slanten. Det ser ut att bli en livad höst för östra Londons sista sanna popband.


Moa på bas. Bild: Riikka Lahti.

Lyssna på singeln Scars här.

Beskriv turnélivet med fem ord?
Moa: Kärlek. Musiserande. Kreativitet. minibuss. Fest.
Anna: Påfrestande. Snabbmat. Groupies. Skrattattacker. Skitkul. 

Bästa bandet (förutom er själva)?
Moa: Svårt val… de som influerat och berört mig mest måste ändå vara PJ Harvey och Jan Terri.
Anna: The Beatles.

Nästa gig?
Ikväll på Cargo, Shoreditch.
24 Oktober på Macbeth, Hoxton.