Där Sverige är som bäst – Krönika av Lina Lehn
Något skrämmande jag upptäckt hos mig själv sen jag flyttade till England, som säkerligen många andra Englandssvenskar också sett hos sig själva, är att jag numera helt okritisk gillar att hylla Sverige. Standarden, kulturen och framförallt förmågan att bygga isolerade hus med centralvärme är fantastisk. Vi-är-ändå-bäst-gnället.
När man inte bor i Sverige – då är det perfekt.
Hemma i Sverige har vi dämpad stolthet för vårt land– medan vi förvandlas till skrytiga besserwissrar som gärna påminner omgivningen att ”såhär skulle det ALDRIG gå till i Sverige!” så fort vi sätter foten utanför rikets gränser. Jag vet själv hur jag blir irriterad och frustrerad på allt ifrån englasade fönster till icke-existerande genusdebatter. När man sitter huttrande i rummet man hyrt till överpris där man ännu inte slagit på värmen för att spara pengar, så mumlar man sammanbitet ”hur JÄVLA svårt ska det vara att bygga riktiga hus?”
Sverige är ordning, effektivitet och trygghet. Det är rent och snyggt, ordning och reda. Är det något fel finns det alltid någon myndighet, ombudsman eller hyresrättsföreningen man kan vända sig till. Det är symmetri och minimalistiskt, det är resegarantier, systembolagsköer och fackföreningar. Sverige är också progressivitet, det är framåtanda och genustänk. Vi gör saker rätt och riktigt, och när vi är utomlands är vi obehagligt medvetna om det.
England är lite kaos och småskitigt i hörnen, det är sneda hus och vinda heltäckningsmattegolv. Det är sociala affärsbiträden och excentriska tanter som pratar med en på bussen. Det är upp-och-ner, en utekväll på en onsdag, mackor till lunch och försenade tåg på grund av två centimeter snö. Det är allt vi inte är vana vid.
Så småningom ändras tankemönstret. Man tänker på Sverige. Sverige som det faktiskt är. Sverige på en själsdödande grå, snöslaskig tisdag i februari. På tråkiga småstäder med Statoilmackar och konkade presentbutiker. På onsdagkvällar då man inte ser en själ på stan för att alla är hemma och kollar på Bonde Söker Fru. Man tänker på fredagsmyskvällar med tacos, Ica-reklamer, villaförorter och rädslan att sticka ut.
Då känner man sig helt plötsligt nöjdare med sin tillvaro i sitt dragiga houseshare. Man ringer en kompis, går ut och tar en pint, kanske går på något obskyrt pubquiz eller bara sitter och tittar ut i folkvimlet. Man inser att dålig isolering är en bagatell, ordning är stiltje och det där kaoset inte bara är uppfriskande utan också gör livet roligare.
Text: Lina Lehn
