De finns kvar när ljusen slocknat
Under de mörkaste timmarna lyser den olympiska arenan i blått medan ljusshowen som ska sitta prickfritt på fredag övas i Stratford. Spektaklet kan ses av invånare inom en radie av ett par kilometer från den olympiska arenan. Tower Hamlets, där jag bor, är ett av de områdena och även ett av de fattigaste platserna i England. Enligt organisationen ‘Campaign to End Child Poverty’ lever 52% av alla barn i Tower Hamlets i barnfattigdom.
Mer än varannan unge.
Tower Hamlets har den tredje högsta andelen vuxna som lever på artbetslöshetsbidrag i hela landet. Även de familjer där föräldrarna jobbar heltid kan ha svårt att passera fattigdomsstrecket. Den enda stora matvarubutiken i området, Tesco, är bara ett av de företag som inte betalar sina arbetare den rekommenderade ‘minimum living wage’ som ligger på £8,30; den uträknade timlön man ska kunna leva för i London. Every little helps, Tescos motto, verkar inte gälla de egna anställda.
De andra områdena runt omkring OS-området har samma problem. London vann omröstningen att anordna spelen mot Paris på grund av att det i östra London fanns en plan för förbättring. Ett kriminellt ödeland i den gamla fabriksdelen, förfallna hus som skulle rivas och en stadsdel som skulle städas upp lockade mer än Champs-Élysées och triumfbågen. Frågan är hur läget egentligen har förändrats för de boende.
Visst, runt denna sociala misär har det har byggts upp glänsande höghus, marken har sanerats från utsläpp från gamla industrier och de områden där stulna bilar brukade göras om har rivits. Nya jobbtillfällen har skapats, ytan är polerad och väntar på att unga professionella ska hitta hit. Men på insidan är mitt område fortfarande trasigt och läget har förvärrats för många av de ursprungliga invånarna när hyror höjts och familjer kastats ut från sina hem då hyresvärdar satsat på att istället hyra ut till turister.
När DLR:en rullar in på Stratford är det första jag ser arenan som ståtar över OS-byn, det andra är det röda utkikstornet, ”Orbit”, som med sina skeva vinklar ser ut som en blandning av en DNA-moleky och en berg- och dalbana. Det tredje är en gul skylt; McDonald’s. När jag går av tåget och infinner mig i ett virrvarr av Coca Cola-reklamer är det ingen tvekan om vem som tjänar på spelen. Hundratals privatjets ska landa enbart på Luton flygplats under de närmaste veckorna. Med lite tur förflyter OS smidigt och blir den show som utlovats. Men när ljusen släcks, när världens ögon och de stora företagen vänder uppmärksamheten mot nästa evenemang och privatjetsen lyfter till fjärran öster finns de människor som fanns här från början kvar. Nåja, i alla fall de som inte behövt flytta. Frågan är hur deras liv förbättrats.
Foto: Cornelia Håkansson
