Den brittiska musikscenen
Storbritannien är starkt förknippat med musik, vilket inte är så konstigt. Landet har under det senaste århundradet varit en betydande exportör och källa till musikalisk innovation. Man kan lugnt påstå att britterna gjort avtryck i historien med allt från kyrkmusik till nutida musikgenres…
I början av 1920-talet startade en musikvåg i USA, som kom att dominera marknaden och sedan ledde till en explosion i början av 60-talet: The British Invasion. Brittiska band och artister som The Beatles, Dusty Springfield, Rolling Stones, The Kinks och The Who blev riktigt stora både inom och utom landets gränser. Rock n’ rollen föddes som en utveckling av Rhythm’n’blues (som i sin tur är en utveckling av bluesen!). Det var även under 60-talet som begreppet ”Swinging London” blev känt. Det var den kulturella revolution i Storbritannien, där ungdomar lockade fram det nya och moderna. Det var en period av optimism och hedonism som resulterade i en helt ny musik- och modescen. Några decennier senare skulle flera brittiska influenser av populärmusik födas, däribland Heavy Metal och Britpopen.
Punk
(Bild: https://www.bbc.co.uk)
Under 1970-talet kom punken till Storbritannien. Punken var en subkultur som grundades i fattiga London-förorter med hög arbetslöshet. Den var en proteströrelse mot allt kommersiellt: musik, kläder, frisyrer. Man gjorde allting själv och inga förkunskaper var nödvändiga. Det skulle synas och höras att det var hemmagjort. Musiken (känd som punkrock) är lättspelad, ofta aggressiv och präglas av en “gör det själv”-anda. Punken syftar i högre utsträckning än många andra subkulturer till att chocka och provocera samhället. Namnet på genren kommer från amerikansk nedvärderande slang för “något värdelöst”. Vid 1960-talets mitt kallades de långhåriga musikerna i garagerocksvågen för punks och banden benämndes punk bands, alltså “ligistband”.
Den brittiska varianten av punk var mer politisk och provocerande än sin amerikanska motsvarighet, mycket på grund av ett strikt klassamhälle och traditionella värderingar. I Storbritannien blev punk mycket mer än bara en ny musikgenre. Band som The Clash och framförallt The Sex Pistols orsakade rabalder och avsky med sina vilda scenshower, ohejdade narcissism och chockerande beteende. Semi-situationisten Malcolm McLaren fungerade som manager. Rörelsen växte till ett fenomen som förändrade den brittiska populärmusiken i grunden. Ett utpräglat antimode och anarkism var kännetecknande: tanken var att sticka ut och provocera. Även nynazister har använt sig av punken för att förmedla sina budskap, men det ska dock inte ses som något kännetecken för punk då punkens grundideologi totalt går emot alla tankar inom nazism.
För punkens genombrott svarade The Ramones från New York. Även om de själva inte ville kalla sig ett punkband var de med sin extremt enkla och snabba musik (bland annat inspirerad av Velvet Underground, The Stooges och Patti Smith) antitesen till den dominerande glam- och symfonirocken. The Ramones blev snabbt populära på hemmaplan och tillsammans med bland andra Television och Talking Heads var de tongivande på New Yorks alternativa musikscen. De blev även mycket inflytelserika i England efter några bejublade spelningar i London i juli 1976. Den brittiska punkrörelsen nådde sin höjdpunkt under sommaren 1977 (ironiskt betecknad The Summer of Hate) och spred sig också vidare till andra länder i Västeuropa. I Sverige bildades bland andra grupperna The Pain, Ebba Grön, KSMB, Warheads och Urin i dess spår. Den snabba spridningen kan delvis förklaras med att det var lätt att lära sig spela. Fenomenet DIY (“Do It Yourself” = gör det själv) blev synonymt med punk – ungdomar startade på egen hand både band och tidningar på extremt enkla premisser och med inspirationen som enda drivkraft.
Britpopen, Cool Britannia och dagens musikscen
(Bild: https://www.musicradar.com / Jesse Wild)
Efter den första vågen av Rock n’ roll, grundades på 1980- och 90-talet en del alternativa och indie-rockband som The Smiths, Stone Roses, Suede, Pulp, Oasis och Blur med musik som har dominerat topplistor världen över och gett Britpopen ett ansikte. Britpopen kom att bli en stor del av tidsperioden som kallas Cool Britannia, där Storbritannien utmålades som ett modernt land med nya designers, band och regering. Begreppet användes under 1990-talet och associerades med de första åren av Tony Blairs tid i partiet New Labour. Många tänker också på Austin Powers-filmerna och James Bond. En ny typ av landsstolthet spred sig och typiska kännetecken var Noel Gallaghers Union Jack-gitarr och Geri Halliwells ikoniska Union Jack-klänning.
Under 1990-talet och än idag har pojkbanden och tjejgrupperna haft en framträdande roll på Storbritanniens musikscen. De mest kända var Take That, East 17, Spice Girls, Sugababes, Atomic Kitten, Girls Aloud och Blue. Westlife och Boyzone har legat högt upp på försäljningslistorna, men är i grund och botten från Irland. Stora artister i Storbritannien under 2000-talet inkluderar bland andra Coldplay, Robbie Williams, Craig David, Ronan Keating, Jamiroquai, Amy Winehouse, Charlotte Church och U2 (Irland). Program som Pop Idol, Popstars the Rival, Britain’s Got Talent och X Factor har exploderat under 00-talet och lyft fram otroligt många artister som till exempel Cheryl Cole, Leona Lewis, Alexandra Burke, JSL och Shayne Ward. Simon Cowell som räknas till en av Storbritanniens mest mäktigaste personer, och har under senaste decenniet upptäckt några av landets mest framgångsrika artister.
Hårdrocken – grundades den i England?
(Bild: Everett/REX Shutterstock 425686bh)
Svaret finns framför allt i tre olika traditioner som alla skapades mellan 1962-1969 i England. När dessa flöt ihop i flera gruppers musik 1969 och 1970 så uppstod en symbios av alltihop, vilken kom att benämnas ”hårdrock”. De tre traditionerna var den yngre mer förbannade, bluesexperimentet och den symfoniska rocken som växte fram från och med 1967.
De unga och de arga
1964 gjordes en av samtidens mest brutala låtar som dittills hade skapats. Den seglade rakt upp på plats nummer ett och blev snabbt låten alla pratade om – ingen hade hört något så råbarkat förut. Låten var You Really Got Me med The Kinks. En annan låt som måste nämnas i detta sammanhang, och som till lika stor del kom att betyda en hel del för framför allt punken, är The Who’s My Generation. Det nyskapande med den låten var att den kom att definiera skillnaden mellan det nya och det gamla, mellan den unga generationen och den äldre och visa att alla är inte lika: att alla måste få vara sig själva på sina egna villkor. I det arbetet spelade texten en betydande roll – lyssna bara på textraden där Roger Daltrey sjunger ”Why don’t you all f-f-f-fade away”. Han menade naturligtvis något helt annat än han sjöng, men alla förstod ändå att “f-f-f-fade away” var kodspråk för xxxx. En hel generation med ett behov av att få säga till sina föräldrar vad de egentligen tyckte kunde därmed helt unisont komma ut ur garderoben och säga till dessa att F* off.
Båda låtarna satte igång en process där det blev helt okej att spela en mer brutal musik och utvecklingen gick plötsligt i ett svindlande tempo. Samma år som The Who får sin stora hit med My Generation, flyttar Jimi Hendrix till London och skapar sin grupp The Experience. Hans låtar understryker den nya lite tuffare utvecklingen och bärs upp av elgitarr.
Blues
(Bild: https://www.rollingstone.com/)
Även om bluesen i sig föddes i USA så måste det nämnas som en av de främsta inspirationskällorna till hårdrocken. Det gemensamma var att de alla arbetade under den oerhört dynamiska perioden 60-talet och kom från England. Ytterligare en gemensam nämnare var att de flyttade fram gränserna inom musiken, och gjorde en ny form av rock som började ta form 1967-1968 med ett hårdare sound. Men den tydligaste gemensamma nämnaren var att musiken dessa grupper spelade var ett experiment med bluesen. Gitarren fick naturligtvis alltid huvudrollen, och denna användes till att skapa ett sound som fick många ur den äldre generationen att ropa på censur.
Storbritannien var från och med 1962 ett tillhåll för ett livligt experimenterande med just blues. Det började med band som försökte spela en ren blues där de började med att göra covers på olika amerikanska artisters låtar, och fortsatte med att komponera låtar själva. Rolling Stones, Yardbirds, Procol Harum, Spencer Davis Group är bara några av de grupper som spelade denna typ av blues – vissa av dem har till och med fortsatt till våra dagar. Musiken dessa grupper spelade var förutom grunden blues, en mylla av avstickare i en annars ganska traditionell musikstil som ändrats lite på de 100-150 åren som musiken existerat. Experiment och tangeringar av osynliga gränser var alltså snarare regel än undantag. Det var någonstans mot slutet av 1960-talet som utvecklingen gick så långt att hårdrocken började växa fram ur detta testande av gränser.
Symfoniska experiment
(Bild: https://www.rollingstone.com)
Runt 1967 satte en trend igång hos vissa band som handlade om en kombination av klassisk musik och rock. Många av dem hade mycket riktigt en utbildning på respektive instrument som anknöt till den klassiska musiken i konservatorier. Till exempel började Deep Purple som en symfonisk rockgrupp där åtminstone en medlem, John Lord på orgel, hade konservatorieutbildning. Hans bidrag till musiken blev att i all rock väva in Bachskalor och kopplingar till Bach i form av inspiration från denna lysande kompositör.
Fram till 1968 skapades grundförutsättningarna för hårdrocken. Experimentet med bluesen var den främsta källan till utvecklingen, men bidragande var också psykedeliska experiment och de unga arga från mitten av 60-talet. Symfonirocken gjorde sitt intåg 1967, men började färga av sig på hårdrocken först 1970 när de största inom genren — Deep Purple — släppte sin första platta inom genren hårdrock (smakfullt betitlad “In Rock”). Men redan året innan kom vad som ansågs vara världens första hårdrocksplatta och den har det blivit tid att berätta om nu. 12 januari 1969 släpptes Led Zeppelins första skiva med titeln Led Zeppelin. Den var något av en sensation när den kom. En ny musikstil var född.
Källa: www.blaskan.nu
Några av Storbritanniens bäst säljande musiker
(Bild: http://junkee.com/)
The Beatles
Rolling Stones
Iron Maiden
Pink Floyd
Muse
Adele
Pulp
Oasis
Rod Stewart
Led Zeppelin
Deep Purple
George Michael
Duran Duran
Coldplay
Keane
Queen
Elton John
Psst, kolla in Spotifys Britpop-spellista där flera av dessa finns med!
Londons samtida musikscen
Londons musikscen är en av de bästa i världen: alltid fylld med liv och energi. Är du musikfantast så har du definitivt kommit till rätt stad. Det finns något för alla, oavsett om man är intresserad av enstaka band, artister, opera eller orkestermusik. Vid sidan av alla stora konserthallar och arenor erbjuder London en hel del spelningar på pubar, barer och klubbar. Dessa mindre spelningar är inte lätta att få nys om eftersom de inte alltid annonseras på de vanliga biljettportalerna. Då får du istället hålla utkik på artistens hemsida eller Facebook, eller pubens/lokalens hemsida.
Konsertbiljetter till de flesta större konserter kan du dock köpa på bokningssidor som till exempel TicketMaster, TicketLine, Viagogo, StubHub och See Tickets. Om just din önskekonsert verkar vara slutsåld kan det vara värt att kolla in Twickets, där fans säljer sina överflödiga biljetter till inköpspris.
Kända musikarenor i London
(Bild: KOKO Camden https://www.designmynight.com)
Det svänger i London. Varje dag. I varje stadsdel. Denna metropol kryllar av konserthallar, pubar med livemusik och arenor som får Globen att skämmas. Här har vi listat några av våra favoritställen när det gäller livemusik:
Stora arenor
(Bild: https://www.westendtheatre.com/)
Stora världsstjärnor spelar oftast inte på bottenvåningen på pubar, utan snarare på någon av Londons större konserthallar och arenor. (Även om det vore en kittlande tanke att digga Rolling Stones på en sunkig pub i Hackney!). Här är några att hålla ögonen på om du vill se riktigt kända band och artister:
THE 02 (Peninsula Square, SE10 0DX)
Stiliga The O2 vid Greenwich Peninsula får anses vara Londons gigant när det kommer till underhållning. Här äger de största konserterna rum (tänk Taylor Swift) och dessutom finns här ett stort biokomplex och en hop restauranger och barer. The O2 invigdes 2007 i sin nuvarande form i samband med en Jon Bon Jovi-konsert. Andra som uppträtt här inkluderar Britney Spears, Muse och Rihanna. Man kan även se tennis- och basketmatcher i denna arena.
THE SSE ARENA WEMBLEY (Arena Square, Engineers Way, HA9 0AA)
Wembley Arena ligger i norra London och är en av de mest kända arenorna i den brittiska huvudstaden. I folkmun kallas den Wembley Arena, men det officiella namnet sedan 2014 är SSE Arena, Wembley. På 60-talet spelade bland andra The Beatles och Rolling Stones här, och på senare år har alla från Kylie Minogue till Nightwish uppträtt. Upp till 12 500 åskådare ryms. Notera att Wembley Stadium är en helt annan arena, där främst idrottsevenemang äger rum.
ROYAL ALBERT HALL (Kensington Gore, SW7 2AP)
Royal Albert Hall, som invigdes redan 1871, är förmodligen den konserthall i London som flest svenskar hört talas om – oavsett om de bor här eller inte. Det är nämligen i detta ikoniska konserthus i South Kensington som sista konserten av The Proms äger rum i september varje år. Eurovision Song Contest har anordnats i Royal Albert Hall, medan artister som First Aid Kit, Pink Floyd och The Killers har spelat här.
O2 ACADEMY BRIXTON ( 211 Stockwell Road, SW9 9SL)
O2 Academy Brixton rymmer upp mot 5000 åskådare. Här spelar relativt kända band som ännu inte drar så stor publik att de skulle kunna fylla till exempel O2 i Greenwich eller Wembley Arena. The Prodigy, Bob Dylan, Sex Pistols och svenska The Hives har uppträtt här. Dessutom har många livealbum spelats in på O2 Academy Brixton.
HAMMERSMITH APOLLO (45 Queen Caroline Street, W6 9QH)
På Hammersmith Apollo, numera känt som Eventim Apollo, ser du nästan bara välkända eller väldigt stora artister/band. Från 1964-1964 spelade Beatles här 38 gånger, David Bowie hade sitt sista gig som Ziggy Stardust 1973 och 1979 stod Queen på scenen ett stort antal gånger. Den före detta biosalongen bjuder inte bara på livemusik; dans- och komediakter erbjuds också. Besök hemsidan för mer information.
KOKO (1a Camden High Street, NW1 7JE)
Första gången Madonna kom till London för en spelning var på just Koko. Det kan räcka med att bara beundra den vackert upplysta och utsmyckade fasaden, men insidan är dock mycket pampigare med dess gigantiska discokula i takets glåmiga mitt. Trots alla dess namnändringar genom åren så är musiken fortfarande till stor del densamma; indie/alternativ/pop/rock, samtidigt som hip hop och trance inte glöms bort. Tina Turner har setts dansa omkring på sina vältränade ben på denna scen, lika så Prince, Coldplay, Mika, Queens of the Stone Age, My Chemical Romance och många fler. Besök hemsidan för mer information.
INDIGO 02 (The 02, Peninsula Square, SE10 0DX)
Inuti gigantiska O2 ligger en konserthall som “bara” rymmer upp mot 3000 personer i publiken. Här har alla från The Who till Blondie och Black Eyed Peas haft konsert. Företag har möjlighet att hyra lokalen, och här har även X Factor spelats in. Besök hemsidan för mer information.
THE ROUNDHOUSE (Chalk Farm Road, NW1 8EH)
Ikoniska arenan The Roundhouse i Camden var känd redan på 1960-talet när självaste Jimi Hendrix spelade där. Enligt många är den av av de bästa arenorna för livemusik i London och här ryms 1700 åskådare. Lokalen är cirkelformad och användes som ett varuhus innan musiken tog över. Bob Dylan har spelat här, liksom de flesta stora världsartisterna då iTunes Festival har ägt rum på The Roundhouse i flera år. Besök hemsidan för mer information.
02 SHEPHERD’S BUSH EMPIRE (Shepherd’s Bush Green, W12 8TT)
O2 Shepherd’s Bush Empire har fungerat som musikarena sedan 1993. Här ryms 2000 åskådare och banden som spelar är oftast ”up and coming”. Dock har storheter som Rolling Stones faktiskt spelat här som förberedelse inför en stor arenaturne. Byggnaden som O2 Shepherd’s Bush Empire ligger i är Grade II-listed.
02 FORUM KENTISH TOWN (9-17 Highgate Road, NW5 1JY)
02 Forum Kentish Town hittar du på Highgate Road, strax norr om Kentish Town Station. Om du har bokat biljett till en lite halvkänd grupp som börjar bli mer och mer hajpad, så är chansen stor att du hamnar på Forum. Arenan har en kapacitet på ungefär 2200 personer.
SCALA (275 Pentonville Road, N1 9NL)
Scala ligger nära Kings Cross Station i norra London. Till en början användes lokalen som en biograf, men blev sedan en konsertlokal. Här har många legender spelat genom åren, som till exempel Iggy Pop, The Libertines och Coldplay. Trots att arenan är relativt liten (drygt 1000 personer ryms i publiken) lyckas de locka populära artister.
BARBICAN CENTRE (Silk Street, EC2Y 8DS)
Barbican Centre är ett kulturcentrum som slog upp dörrarna 1982. Här är det inte bara musik som gäller, utan all slags kultur: filmer, konstutställningar och teater. Dessutom håller BBCs egen symfoniorkester hus här .
Mindre venues
(Bild: https://www.londoninstereo.com/)
“Jaså dem? De såg jag fem år innan de blev kända. På min lokala pub i London faktiskt.” Du som föredrar att gå på mindre spelningar där man få lyssna på osignade artister bör kolla in dessa pubar och venues som har regelbundna spelningar med lovande talanger:
CARGO (83 Rivington Street, EC2A 3AY)
Det här stället strävar hela tiden efter att presentera nya “up-and-coming” artister, samtidigt som en och annan mer välkänd artist tar plats på scen då och då. Förra året slutsåldes biljetterna till bland annat gospel-pop bandet Best Coast och Tame Impala med deras råa, psykedeliska rocktoner. På Cargo kan du både åtnjuta bra musik och mat. Livemusiken sträcker sig från snabbslagen punk till svängig pop. Vill du hänga vid scenen när livemusik spelas så kan du se band nästan alla kvällar i veckan. Är du däremot ute efter att prata i den snygga lounge-baren eller den väl uppvärmda uteplatsen så gör du bäst i att dyka upp på måndagar, fredagar och lördagar. Besök hemsidan för mer information.
100 CLUB (100 Oxford Street, W1D 1LL)
100 Club är ett av de mest kända ställena i London för livemusik. Klubben har en lång historia av artister och musikgenrer sedan 1942 då klubben öppnades. Artister som The Rolling Stones, Muddy Waters, The Kinks, The Clash, Sex Pistols och The Jon Spencer Blues Explosion har fått höfterna att svänga på dansgolvet genom åren. Paul McCartney uppträdde nyligen då klubben hotades av nedläggning. Idag spelas mycket jazz, indie och rock, av både kända och okända band. Ibland hålls så kallade “hemliga” spelningar då större band uppträder under ett annat namn, och bara de som har hört ryktena eller helt enkelt är lyckligt lottade och är där just då, kan komma att se något alldeles speciellt. Besök hemsidan för mer information.
THE OLD BLUE LAST (38 Great Eastern Street, EC2A 3ES)
På hörnet vid Curtain Road och New Inn Yard hittar du den en gång sjaskiga puben, men nu mera med en mer uppfräschad touch, The Old Blue Last. Puben ägs och drivs av den coola, och inte minst sagt speciella, tidningen Vice. Hipsters är ett ord som beskriver publiken och stammisarna på det här stället väldigt bra. Från en gammal 60tals-jukebox ljuder för det mesta skön, gammal och ny, rock. Precis som på 100 Club kan du ha turen att se en “hemlig” spelning. Bottenvåningen har en stor lounge/bardel med många ståplatser och rymliga skinnsoffor. Övervåningen öppnar upp för en liten scen, men med mycket energi då väl exalterade band underhåller publiken, både på scenen och nere på golvet. Besök hemsidan för mer information.
THE SHIP (41 Jews Row, Wandsworth SW18 1TB)
Är du en av dem som alltid har önskat att du kan sprinta upp på borden och dansa när musiken är alldeles för bra för att vara sann och energin bara är för underbar? Då ska du besöka The Ship på en söndag, för det är exakt vad man gör här. När dagen blir till kväll förvandlas matplatserna till sköna dansgolv (exakt, borden). Mindre liveband ser till att underhålla sin glada publik, men var inte rädd för närhet då det är oftast fullpackat framåt sena kvällen. Under somrarna är det en perfekt plats att hänga då det ligger alldeles intill floden som tar sig igenom London. Besök hemsidan för mer information.
DUBLIN CASTLE (94 Parkway, NW1 7AN)
Dublin Castle är ytterligare en Camden-pärla när det gäller livemusik i London. Här ryms inte fler än 200 åskådare, vilket gör att spelningarna känns intima. Amy Winehouse brukade besöka denna häftiga pub som gäst, medan band som Madness, Libertines, Arctic Monkeys och Blur alla har spelat här. Under 1990-talet var Dublin Castle ett mekka för den som gillade Britpop! Besök hemsidan för mer information.
The Underworld Camden
Camden Assembly
The Bull & Gate
The Lexington
Jazz Cafe
Hoxton Square Bar & Kitchen
Cafe de Paris
Leicester Square Theatre
Ronnie Scott’s
Queen Elizabeth Hall
Oslo Hackney
Musikfestivaler
(Bild: https://www.tickx.co.uk/)
Missa inte vår utförliga guide om festivaler i Storbritannien.
Storbritannien har ett stort utbud av musikfestivaler. Mest känd är kanske Glastonbury i östra England, som tillsammans med Roskilde är de två största årliga festivalerna i Europa. Den episka festivalen i Glastonbury bjuder inte bara på musik: teater, dans, cirkus, kabaré, poesi och andra konstformer är vanliga inslag. Här gäller det att vara snabb – biljetterna blir slutsålda redan efter några timmar att de släpps! För mer information, kolla in festivalens hemsida: www.glastonburyfestivals.co.uk
En annan välkänd musikfestival är Reading Festival som årligen hålls i augusti. Det är världens äldsta populärmusiks-festival som fortfarande existerar. Rock, alternative-rock, indie, punk och metal är de genres som har dominerat dessa scener de senaste åren. Mer information hittar du här www.readingfestival.com
V Festival hålls i två parker i två olika städer (Chelmsford och South Straffordshire) under en helg i augusti. Artisterna är desamma på båda platserna. De som spelar på ena platsen på lördagen spelar i den andra parken på söndagen. V Festival är främst en rockfestival men även andra genres har börjat bli vanliga. Mer info finns på festivalens hemsida: www.vfestival.com
Den som inte har lust att tälta kan besöka någon av festivalerna som hålls i London under sommaren. All Points East och Citadel Festival är två av de hippare festivalerna, medan Wireless funkar för dig som bor nära Finsbury Park i norra London. Kolla in hela listan med våra favoritfestivaler i Storbritannien här.
