Elitismens skolor

Apr 12, 2012 by

Share Button

KRÖNIKA Sverige – det lilla landet lagom, neutralt i dem flesta politiska lägen och staten som sällan, om ej aldrig, fångar förstasidorna världen över med skandaler. Vi är landet som har en kollektivtrafik alla använder sig av, IKEA bokhyllor i våra sovrum och troligen samma Arla mjölk i våra kylskåp, oberoende av vår samhällsstatus. Klasskillnaderna är näst intill osynliga i lilla landet lagom, speciellt om man jämför med omvärlden. Detta gäller också våra utbildningsinstitut.

I Sverige har vi ett par framstående universitet och högskolor; Lund, Uppsala och Stockholms Universitet, Handelshögskolan och Chalmers. Alla är vi någon som antingen själva har studerat där eller som känner någon som har studerat där. Dessa är bra lokala universitet och högskolor med respektabla namn och goda rykten. Ingen utav dem är vad man skulle kalla för mer aktningsvärd än de andra och ingen utav dem är beryktade som pompösa eller särskilt selektiva skolor – alla har en chans att komma in, oavsett sin ekonomiska status eller sitt efternamn. Och det som är mest anmärkningsvärt är att dem flesta universiteten och högutbildningar i Sverige ligger på samma nivå: dem är alla ansenliga och respekterade. Men det är just allt dem är också.

Det var inte förrän jag flyttade till England för fyra år sedan som jag upplevde det mer ambitiösa sinnelaget som brittiska och internationella studenter applicerade på vikten av att välja rätt skola och vilken inverkan skolornas namn kunde ha på ens framtid. Jag kom till England år 2007 för att studera till min Bachelor på ett universitet som ansågs vara ett av Englands tio i topp universitet. Redan då upplevde jag den beundrande och ibland avundsjuka attityd mina kurskamrater hade gentemot andra studenter som studerade på universitet som Cambridge University, Oxford University, London School of Economics (LSE) och University College London (UCL). Själv vart jag mest förvånad över den elitistiska mentalitet som genomsyrade mina kurskamrater; vi var “bättre” än många universitet men fortfarande sämre än universiteten över oss på universitetstopplistorna som publicerades av brittiska tidningar som The Times och The Guardian. Jag lärde mig under dem tre åren då jag studerade för man Bachelor att vara stolt över min utbildning men inte för stolt, vi var duktiga men inte exklusiva – vi hade professorer ifrån Cambridge och Oxford University, men var inte själva studenter där. Den hierarkiska anordningen av universitet utvecklades framför mina ögon under mina år som student och jag blev sakta men säkert medveten om klasskillnaderna mellan det svenska och det brittiska utbildningssystemet.

Jag lärde mig till exempel att det var pinsamt att gå på universitet som London Metropolitan University och London South Bank, men helt acceptabelt att gå på universitet som Exeter, Edinburgh och Imperial College. Gick du på ett universitet som Cambridge, Oxford eller LSE så var du inte bara smart men också lyckosam att ha ett “Ivy League” universitet på ditt CV. Ivy League är en Amerikansk universitetsliga som innefattar inflytelserika och oerhört selektiva universitet som Harvard, Yale och Princeton University. Även om Storbritannien inte riktigt har en exakt motsvarighet så finns det något snarlikt som kallas för Russelgruppen. Russelgruppen består utav tjugo universitet i England vars majoritet uppskattas vara dem mest välfinansierade universiteten, och inom den gruppen kan man även hitta dem mest prestigefyllda. Russelgruppens medlemmar består till exempel utav bland annat Cambridge och Oxford University, LSE, UCL och Imperial College London.

Men hur känns det då att vara student på ett av världens bästa universitet? Råder det studiepanik och konkurrens mellan kurskamraterna på universitetsområdet? Finns det hemliga sällskap och klubbar för en selektiv skara av studenter? Jag tänker på sällskap eller societies som dem kallas på engelska, likt “Skull and Bones”-sällskapet på Yale University i USA som har innefattat studenter som har kommit och bli oerhört framgångsrika och mäktiga. Amerikanska presidenter, VD:s och förmögna bankirer är bara några utav medlemmarna som har varit med i sällskapet genom åren.

Jag träffar Andy som studerar till en masters i Political Science på LSE. Han säger att till skillnad ifrån vad många tror, så är LSE en ganska vanlig skola. På frågan om det är en viss typ av människor ifrån en viss typ av samhällsklass tvekar han lite. “Kanske”, säger han. “London är ju en ganska dyr stad men å andra sidan så kan alla studera här. Man måste liksom inte vara ifrån överklassen”. Andy säger dock att han valde att gå på LSE eftersom “det har ett gott rykte och utbildningar som leder till jobb”. Han säger att vissa blir imponerade när dem hör att han studerar på LSE men att reaktionen är mild, speciellt om man jämför med andra universitet. “Oxford och Cambridge är dem universiteten som fortfarande har “wow”-faktorn över sig, må det vara rätt eller fel. Men jag tror inte att det är like mycket “wow” över andra universitet.”

En som vet om reaktioner ifrån allmänheten när man nämner att man studerar på Oxford University är Elsa som är inne på sitt sista år för sin Bachelorexamen. Jag frågar henne hur folk reagerar när hon berättar att hon studerar på ett av världens mest prestigefyllda universitet. “Det är en rolig fråga” säger hon roat. “I England vill man inte gärna avslöja att man går på Oxford eftersom folk här har fördomar om en viss elitism sammanbundet med universitetet”. “Folk ser dig genast som en arrogant rikemansunge som automatiskt tror att hon eller han är bättre än alla andra. Så i England säger du helst inte att du går där – förutom om du söker jobb såklart. När folk ändå frågar, så ser man direkt hur dem ändrar sin attityd gentemot dig. Dem blir lite obekväma.” Hon säger dock att det är annorlunda i resten av Europa. “Folk blir oerhört imponerade och du blir på något sätt mer intressant. Det är ett mycket varmare mottagande än i England” skrattar hon. På frågan om vilken typ av elever som studerar vid skolan säger hon att det finns folk ifrån alla möjliga bakgrunder men om hon tvingas välja en dominant grupp så är det nog folk ifrån lite finare privatskolor. När jag frågar om “hemliga sällskap” på skolan så blir jag förvånad av hennes svar. “Ja, dem finns faktiskt!” säger hon och ler stort. “Men dem har större fokus på att festa än det akademiska.” När jag frågar om hur selektiva sällskapen är blir jag mindre förvånad. “Det är lättare för dem ifrån fina privatskolor att komma in” säger hon. “Dem har mer kontakter när dem börjar här”. Hon pausar lite och fortsätter, ‘‘men hur kul och social du är räknas naturligtvis också in”.

* Andy och Elsa är fingerade namn.

 

Camila Catalina Fernandez