Emil plus Sara = Scandimaniacs
När Sara Lewerth och Emil Lager träffades i en förort till Paris för sju år sedan så skedde något magiskt. I en rivningshotad kåk började de experimentera med ord och komponera sånger medan Emil spelade gitarr. Resultatet? En improvisationskabaret på franska, sedan 2009 finns även en engelsk upplaga. Föreställningen de skrev, Take me to Hollywood, har kammat hem inte mindre än fyra stjärnor i Time Out. Londonsvenskar tog ett snack med Sara och Emil, det näst bästa bandet i världen som de har utnämt sig själva till, om vad som händer härnäst.
Emil Lager
Berätta lite om ditt liv före Londonflytten?
– Jag växte upp i en liten by i Bergslagen, Löa. Jag spelade Rock n Roll, läste franska författare och var förmodligen inte så bra på fotboll som jag minns. Via Melbourne och Paris, där jag studerade på Jacques Lecoq (teaterskola reds. anm.) hamnade jag i London.
För de läsare som inte vet, vilka är Scandimaniacs?
– Ett svenskt teaterkompani som skapar komedi. Bor i London men spelar i hela Europa.
Beskriv Sara med fem ord!
– En vän, bonussyster och kollega med ett stort hjärta. Talangfull, generös, öppen, otrolig på att baka bröd och pålitlig.
Berätta lite om inspelningen av Hugo och din roll som Django Reinhardt?
– Jag beundrar både Scorsese och Reinhardt så det var en otrolig kombination för mig. Inspelningen var enorm och att få regi av en av de stora mästarna var utmanande och roligt.
.…och den nya filmen, Suspension of Disbelief!
– Tack vare Saras och Mike Figgis planer på att jobba ihop kom Mr Figgis och såg Scandimaniacs live, sedan erbjöd han även mig en roll. En intelligent och skarp regissör med ett starkt budskap.
Vad är det bästa London har att erbjuda enligt dig?
– Kulturell mångfald. En plats? Dalston.
Vad händer för dig under den resterande delen av 2012?
– Jag håller på och spelar in en soloskiva som jag ska turnera i Sverige i sommar. Sedan blir det mycket Scandimanaics.
Sara Lewerth
Hur kom det sig att du flyttade till London?
– Efter fem år i Paris och mer jobb i London under den tiden än i Frankrike så blev ett naturligt val att flytta hit. Och så hade ju Emil flyttat över.
Berätta om ett kul Scandimaniacs minne!
– Åååå det finns så många! Jag var svårt sjuk för två år sedan och hade en jättestor operation, men två månader senare stod vi på scen varje dag i tre veckor i Edinburgh med ett genomsnitt på 90 personer i publiken och det var så kul att jag tror det hjälpte mig att läka fortare. Eller när en 93-årig dam i publiken kom fram till oss efteråt och sa att det var det bästa hon någonsin sett. På 93 år!! Sen har vi ju Emils speciella uppvärmningsrutin som får mig att skratta varje gång, men jag vet inte om det lämpar sig att berätta om här.
Beskriv Emil med fem ord!
– Fantastiskt rolig, karismatisk, generös, grym gitarrist, smart och han har världens största hjärta! Alltså fem ord räcker inte. Han är min bästa vän och stöttepelare och han är som en extra bror för mig. (Sara har tre bröder och tre systrar reds. anm.) och vi har haft så fantastiskt mycket kul tillsammans genom åren, ingen kan få mig att skratta så mycket som Emil.
När får vi chansen att se dig och/eller Scandimaniacs live nästa gång?
– På BE festival i Birmingham den 6 juli. En fantastisk festival med kompanier från hela världen. Kan bara rekommenderas.
Berätta lite om inspelningen av Suspension of Disbelief och din roll där?
– Jag har haft turen att jobba med regissören Mike Figgis i flertalet produktioner det senaste året och jag fick en liten roll nu i hans senaste långfilm Suspension Of Disbelief. Det är en väldigt, väldigt liten roll men jag fick jobba med fantastiska Sebastian Koch (från The Lives Of Others). Och så är ju Emil med i filmen också vilket är jätteroligt! Det ser ut som jag kommer att jobba med Mike Figgis igen i framtiden
så det är mycket spännande.
Paris eller London – vad är det bästa och sämsta med dina “hemstäder”?
– Paris har en fantastisk cafékultur och ett liv som levs mer ute på gatorna. Jag kan sakna Paris matmarknader som finns över hela staden sju dagar i veckan. Och Paris är så mycket mindre i yta än London. Du kan promenera överallt. Det kan jag sakna här i London är närheten och enkelheten att träffa vänner. Men jag har jobbat med några fantastiska projekt här i London, så för jobb är det mycket bättre.
Hur ser din och Scandimaniacs närmaste framtidsplaner ut?
– Vi har en väldigt duktig kvinna, Carolina Ortega som tagit sig an Scandimaniacs och med henne jobbar vi på Scandimaniacs framtid (som ser mycket lovande ut). En ny föreställning är också på tapeten. Håll utkik på hemsidan då och då, för att se var vi uppträder i framtiden.
För mer information om Scandimaniacs besök: Scandimaniacs
Text: Emelie Krugly Hill.
