Ur arkivet: En Fejkad Londonsvenskas Bonniga Bekännelse

Jan 14, 2014 by Londonsvenskar

Jag vet alltid när jag träffar en nybliven Londonsvensk.

Den glasartade blicken, det uppspelta kroppsspråket och den pretentiösa blicken avslöjar dem alla. Deras facebook-statusar brukar skandera om söndagsbruncher i Brick Lane, jobbiga turister på Oxford Street och barhäng i Shoreditch. Allt för att omvärlden ska veta att dem minsann inte bor i tråkiga Sverige längre, nej de bor ju i London nu. De har ett oystercard och de vet exakt hur man undviker eftermiddagsträngseln på Victoria-line och varför Sainsburys är bättre än Tescos men inte Waitrose.

”Vi har ju alla varit där” tänker ni nu lite småskamset med ett leende på läpparna. Jag önskar ibland att jag också hade varit där – men det var jag aldrig. Londonsvenskens saliga nyfrälsning gick mig helt förbi. Jag fick aldrig riktigt chansen att uppleva den, och ibland när jag ser nyblivna Londonsvenskars glada tillrop på gatorna längs London kan jag tänka att jag kanske gick miste om något.

Mina tre första år i England spenderade jag i en liten liten liten stad i nordvästra England, cirka nittio minuter utanför centrala London. Att kalla stället för en stad är nästan att ta i, det var mer en by. En bystad. Jag flyttade dit för att studera. Jag hade kommit in på ett universitet som tillkännagav sig som ”a global institution only 90 minutes way from London by train”. Jag trodde att det var som att praktiskt taget bo i London med lite pendlande emellanåt. Gud så fel jag hade. För det första så kunde en biljett till London gå på 50 pund om man inte förbeställt, och för det andra slutade tågen tillbaka till byn att gå innan midnatt. Jag hade alltså flyttat till England helt själv vid 18 års ålder, i hopp om att jag skulle få uppleva London likt mina tidigare semestrar där; med häng i Camden, promenader i Green Park och klubbkvällar i Mayfair.

Istället fick jag uppleva England på ett lite annorlunda sätt. Har ni sett de brittiska TV-serierna ”Hem till Gården” och ”Hollyoaks”? Okej. Om de två skulle para sig med varandra och få ett barn som hade en sjuk förkärlek för Adidasbyxor och fish and chips, då skulle ni få min by. Av respekt för byn så ska jag i denna krönika inte nämna dess namn – jag bodde ändå tre hela år där, och de var fantastiska: jag fann vänner för livet, kärleken, nya intressen och en helt annan, kanske mer realistisk bild av England än vad jag från början hade.

Det var i denna by jag upptäckte engelsmännens besatthet av allt som är friterat, konsten att bli full före frukost och chavs. Min långsamma upptäckt av chavs började med att jag såg en massa barn som rökte. Ja, alltså barn, 12-13 år gamla. Med sina föräldrar. Sen kom barnen som hade barn. Sen kom hela familjer, exklusivt klädda i Adidas eller Nike, som stod och hängde utanför Tesco’s med fish and chips boxar i händerna, skrikandes på varandra eller på andra. Jag minns en gång när jag och en kompis hade handlat i mataffären, på väg ut såg vi två söta sjuåringar komma emot oss. ”Vad gulligt”, tänkte jag. ”De ska köpa lite lördagsgodis för sina fickpengar” och tittade snällt på den lilla flickan i rosa kjol. Hon tittade upp mot mig när hon gick förbi mig och väste ”What the f**k are you looking at?”

Chavs, lärde jag mig av mina brittiska kompisar på universitet, var ett släkte som näst intill representerade den stora delen av Englands landsbyggder. De rörde sig oftast i Jeremy Kyle’s Shows kulisser, utanför Argos eller vid den lokala Fish and Chip’s shoppen och livnärde sig på Iron Bru och hämtmat. Klädkoden var strikt mjukis med mycket luvor för männen och mycket smink för kvinnorna. Det bör tilläggas att jag var helt omedveten om att folk med dessa karaktärsdrag gick under namnet chavs till jag började umgås i engelska kretser på universitetet. Där pratades det brett och sakligt om chavs som ett annat folksläkte som de levde sida vid sida med. Jag minns en annan gång när jag skulle inhandla en mobiltelefon på The Phonehouse i byn. Medan jag stod och diskuterade abonnemang med försäljaren så hörde vi massa oljud ifrån parkeringen och tittade ut genom fönstret. Ett tiotal unga pojkar i gråa mjukiskläder med gymnastikpåsar i plast på ryggarna höll på att jaga bilar som backade ur parkeringen och skränade som få. ”Bloody chavs” muttrade den unge telefonförsäljaren. ”Ehm…are you allowed to say that?” frågade jag lite chockat. ”Oh sure” log han stort. ”They’re more scared of you than you are of them. We’ve got CCTV now, love.”

En annan art alltså. Vid sidan av chavsen så var det mycket annat jag förundrat upplevde och som skiljde sig avsevärt ifrån London, så som den påtagliga övervikten av byggdens befolkning, bebisar som drack coca cola och svor, offentliga bråk och pubrundor som kunde vara i tio timmar (48 om man räknar med baksmällan efteråt). Maten var nog det som chockade mig mest. Ja, alltså jag kunde inte låta bli att bli förvånad när jag såg min rumskamrat tugga i sig ett franskabröd med pommes frites instoppat eller när en av lärarna åt en smörgås med chips som pålägg. Jag kunde inte låta bli att må illa när jag såg studenter som dagen efter en sen festkväll satt i den lokala puben med en jättelik tallrik fylld med bacon, korv, bönor och vitt bröd. Med en öl såklart. Och jag kunde inte att låta bli att förvånat stirra på en av mina rumskompisar som undrade vad mina linser var för något skoj eftersom hon aldrig i sitt liv hade sett såna. Men jag jag kan skratta åt det nu. Eller gråta, vilket som.

Samtidigt som jag missade London’s hippa nätter och hypade klubbar så fick jag ändå någonting som jag nu i efterhand kan sakna. Visst hade jag dagar då jag hatade att bo i en bubbla där Primark och The Poundshop var huvudattraktionerna och då jag avundades alla Londonsvenskars möjlighet att kunna gå till Tate Modern och Starbucks när dem ville (vi hade inte ens ett Starbucks i byn). Men samtidigt så älskade jag det – jag bodde i en stor universitetsstad där universitetsområdet i sig var lika stort som byn. Vi studenter bodde på campus och hade tillgång till allt som vi kunde önskas ha (förutom Starbucks då); vi pluggade tillsammans, festade tillsammans, hade tråkigt tillsammans, drömde om framtidens tillsammans och delade däremellan med oss helt av varandra. Vi blev som en familj. Där incest ibland utövades. Men nog om det.

Jag kanske inte fick uppleva glam och glamour som ni Londonsvenskar, men mina tre år fyllda med chavs, sena pubnätter och jobbiga rugbypojkar som nöp mig på rumpan är inget jag skulle vilja byta ut mot alla Mayfair-kvällar i världen.

Skriven av Camila-Catalina Fernandez som också driver bloggen FableFoods.blogspot.com (Maj 2011)