Ett med slöddret – Krönika av Sofia Capel
Det är höst eller kanske tidig vinter i sydöstra London. Året är 2008 och jag är fast hos en au-pair-familj som jag hatar. Pappan i familjen har kvällen innan kallat mig för en “greedy pig” och bett mig veta hut för att jag råkade ta den sista salamiskivan. Klockan är nu ca 21:15 när jag drar på mig ett par smutsvita Addidasgympadojjor och en svart hoodie för att lunka ned till mitt lokala off licens för att toppa upp luren. Jag ska ringa en ny potentiell arbetsgivare, för nu har jag fått nog. Det är becksvart ute och lite regnigt, men jag känner mig ändå harmonisk där jag sakta strosar gatan ned. Snart är sydöstra Londons skamvrå ett minne blott!
– And then I was like OOOOOIIIIIIIIII yooou fackin’ wankaa!!
Det är den lokala fyllekärringen som står utanför the Doorman och puffar på sina billiga Mayfair-cigg medan hon med inlevelse i rösten berättar för sina ölpolare om gårdagens bravader. Tandlös, överviktigt och högljudd. Det blir inte mer Charlton än såhär.
Jag börjar gå lite snabbare och sänker huvudet en aning medan jag drar luvan över huvudet. Jag vill bara passera snabbt utan att någon ska lägga märke till mig.
– Alright girl?!
Jag tittar över gatan där en 40-någonting Chelsea-supporter med rakad skalle står och vinkar åt mig.
– Are you alright Sofe? Undrar han. Jag vinkar tillbaka. Fan. Han kände igen mig!
Inte så konstigt förresten. Jag har ju för böveln samma smutsiga mjukisbrallor, skor och jacka på mig idag som kvällen innan då jag bestämde mig för att ta ett par glas whiskey inne på puben för att stilla min ilska. Tyvärr hade jag ingen bättre koll på heta barer i detta område, kanske för att det inte finns några. Och självklart så råkade jag samtidigt bekanta mig med hela halva Charltons befolkning där inne. Jag tänkte att Vafan det spelar val ingen roll, ska ju ändå flytta snart!
Nu har den tandlösa kajan med stripigt hår också fått syn på mig och ropar mitt namn och vinkar. Det gör även hennes fem manliga kamrater.
– Sofia!! Alright??
Hennes röst skär i mig som tusen knivar och jag vänder mig motvilligt om och ler lite generat och mumlar ett ‘Alright‘. Nu tittar resten av gatan på mig, tänker jag. De tror jag tillhör den har miljön. De tror jag är ett med lokalbefolkningen, en i gänget.
Jag slänger en blick ned på mina Ecko-mjukisar. Och jag dömer inte mina grannar. Det förakt jag känner för “slöddret” känner mina grannar för mig.
Jag drar ned luvan ännu mer och skyndar mig in i kiosken. Där gömmer jag mig för resten av kvällen och kommer inte ut förrän groggkärringen, fyllegubbarna och fotbollshulliganen har försvunnit och jag kan gå hem igen för att låtsas vara finare och bättre än dem. Det regnar fortfarande.
