Krönika: För London vet jag fortfarande inte var jag har – av Jenny Brinck

Jul 3, 2013 by

Share Button

När blir man Londonsvensk på riktigt egentligen? Foto: Sofia Capel

För två månader sen blev jag utlandssvensk. På pappret alltså. Efter otroligt många ifyllda, bortglömda blanketter finns jag till slut i registret som utflyttad. Och det känns inte riktigt lika farligt som jag trott.

Det är snart fem år sen jag komprimerade min svenska lägenhet till en resväska och flyttade hit. Efter mycket velande flyttade jag tillbaks till Sverige en tid, men Londons dragningskraft fick tillbaks mig och när jag flyttade hit för andra gången bestämde jag mig för att nu skulle det vara på riktigt. Ingen mer ”Jag vet ju inte hur länge jag ska stanna”-mentalitet. Jag började köpa möbler. Sökte jobb som inte bara gav min hyresvärd hyra utan gav mig någonting också. Jag träffade min pojkvän och flyttade ihop. London blev mitt hem mer än någonsin men ändå tog jag aldrig tag i den officiella biten, min roll i statistiken.

Jag tyckte att pappret gjorde det så definitivt. Som om jag inte kunde ändra mig när de väl hade min underskrift. Fem år av Londonlivet och jag var ändå inte säker på om jag var redo att bli utlandssvensk, på pappret.

London är en tillfällig flykt från skandinavisk tristess för så många att det ofta enkelt antas att det inte ska vara något permanent. Här lever man i nuet och det är svårt att komma till ro när frågor som ”Så när flyttar du hem då?” och ”Jaså du kallar London för ’hemma’ nu?” ställs till en om och om igen. Det är svårt att göra upp en långsiktig plan när ens landsmän och bästa vänner droppar av en efter en och man till slut står där med ett krampaktigt tag om den enda svenskan man har kvar i stan.

Jag trodde att ett papper till inläsningscentralen skulle bli för permanent. Men sen tänkte jag på sista bussen hem klockan nio, bristen på anonymitet och på den där högljudda Volvon som brukade köra runt, runt centrum varenda dag och fick plötsligt en sten i bröstet. För det är den sortens permanent som inte går för sig just nu, och ingenting blir definitivt på samma vis här. För London vet jag efter fem år fortfarande inte riktigt var jag har.

Jag tänkte att ibland måste man sluta vara rädd för en blankett oavsett hur mycket man vill leva i nuet. Att det är svårt att komma till ro när man envisas med att stå med en fot kvar i Norden. Så jag stoppade förbundet med London på lådan och lät oss förenas i statistiken. Nu har jag papper på det. Nu är även jag en Londonsvensk.

Jenny Brinck