Fullt hus under lockdown ”En otrolig lyx i det mörka”
Daria Sandén är inne på sin tredje vända i huvudstaden med stort L. Första banden med huvudstaden knöts på 90-talet, när hon var här för att studera på gymnasiet och bodde då hos en värdfamilj. En vända i Sverige och sedan tillbaka igen, mellan 2005 och 2006 för en praktik på en PR-byrå. Nu, nästan 15 år senare är hon bosatt i Wandsworth med sin man och två barn. Hon reste tillbaka till England tillsammans med familjen i 2017 – för att starta ett gemensamt familjeliv i den brittiska huvudstaden.
Familjen bor i ett litet område, The Tonsleys. Den lilla delen av Wandsworth består av få gator, närmare femton gissar Daria, där det känns som att alla känner alla. Charlie, Darias man, driver egna Infraroad Group och Daria kallar sig ’’hemmafru’’, då hon är hemma med deras yngsta barn, sonen Wilhelm, som fyllde två år på julafton. Familjens fjärde medlem heter Sophia och går enligt schema på nursery tre timmar om dagen. Hon fyller fyra i maj.
En vardag till bredden fylld av rutiner, aktiviteter och arbete. När coronan slog till kraftigt snörptes reglerna i UK åt och förändrande livet för samtliga invånare. Vi har pratat med Daria om familje-vardagen innan corona, och hur den ser ut nu. Home-schooling? Maxad familjetid? Och finns det något positivt med situationen som råder?
Hur såg en vanlig dag ut, innan pandemin?
Vi vaknar någon gång vid 6.30 och kidsen får gå ner och kolla på TV medan jag dricker kaffe, läser tidningen och kollar mobilen. Charlie sticker vid sju och då äter kidsen frukost och jag passar på att fixa mig. Vi har bara två minuter gångavstånd till Sophias skola, och vi lämnar av henne där vid 8.40.
Sedan går Wilhelm och jag hem och leker eller så går vi på playgroup. Någon gång i veckan träffar vi någon vän till mig på kaffe eller så går vi och handlar vilket blir till en ”aktivitet” då han får hålla i self scannern och ”blippa” alla matvaror.
Vi hämtar upp Sophia 11:45 och då går vi hem för lunch. Efter lunch hänger vi hemma ett tag och sen blir det någon form av aktivitet igen, antingen playdate, till lekparken eller så går vi till gymmet där jag kör ett pass medan kidsen leker i crèchen, en hörna för barn. En dag i veckan går Sophia på balett och en dag går Wilhelm på rugby.
Charlie är oftast hemma vid 17 och fixar middag som vi äter tillsammans vid 18. Efter middagen myser vi och strax innan 19 gör Charlie kidsen redo för sängen och sedan lägger jag dem vilket brukar ta ca 30 min. Efter det har Charlie och jag kvällen för oss själva, ibland äter vi en sen middag bara vi två och ibland somnar jag i soffan framför nån serie vi kollar på. Någon gång i veckan har vi Charlies syster (som bor 10 min från oss) över på middag. På helgerna blev det oftast en lång promenad och lunch ute på något av våra favoritställen och träffa vänner och familj.
Hur ser en vanlig dag ut nu, under lock down?
Förvånansvärt nog, så har veckorna i lock down sett olika ut. Första veckan var det mer eller mindre ett mayhem här hemma, inga rutiner, man försökte greppa vad det var som höll på att hända, Sophias skola hade stängt, Charlie jobbade hemifrån och jag försökte ställa om till att ha alla hemma samtidigt hela tiden. Barnen fick väldigt mycket mer TV-tid än vanligt, Sophia fick lägga sig senare och somna i soffan med oss någon kväll. Jag började även få feber och hosta, var extremt trött och hade ett tryck över bröstet så mycket tyder på att jag hade fått corona-viruset så vi alla fick sätta oss själva i karantän.
Vecka två är lite av en dimma, jag sov och vilade mycket, hostade och hade feber som inte gick ner under 38 grader. Charlie var en riktig klippa, han fixade allt hemma och tog hand om barnen. Vad de gjorde den veckan har jag ingen aning om.
Tredje veckan var jag tillbaka, mer eller mindre. Febern höll sig runt 38 grader men förövrigt mådde jag ok. Charlie hade nu mindre jobb så vi fick väldigt mycket tid tillsammans. Det fantastiska vädret London bjöd på hjälpte och hela påskveckan hängde vi i vår trädgård, åt choklad, solade och försökte underhålla kidsen så gott det gick.
Vecka fyra och annandag påsk var första dagen utan feber för mig. Så sedan dess har vi fått in en någorlunda rutin. Barnen har börjat vakna vid 7-7.30. Charlie och jag tävlar liten om vem som kan undvika att kliva upp först och fixa frukost. Vid 8 är dock alla uppe och kidsen äter frukost. Charlie tar sin löprunda medan jag läser/pysslar/leker/tränar med kidsen. När han är tillbaka går jag min långpromenad på en och en halv timma. Detta är just nu behållningen, enda tiden på dygnet jag har för mig själv, då ingen drar i mig och vill något från mig. Jag kommer tillbaka hem lagom till lunch som Charlie (och barnen ibland) har lagat.
Efter lunch sover Wilhelm i ca en timma (det kan ha hänt att jag tar en nap med honom), Charlie och Sophia hänger i trädgården. Hon ritar eller plockar i rabatterna, Charlie läser eller tar en nap i solen. Wilhelm vaknar och kidsen leker, ofta högljutt och mycket energi går åt till att se till att det inte slår ihjäl sig eller varandra. Vid tre har kidsen lugnat ner sig och det är dags för mellanmål (känns som dagarna har börjat kretsa runt mat och måltider numera). Efter det försöker vi aktivera kidsen, bygga Lego, leka affär, klä ut oss eller pyssla. Ger upp efter ett tag och då får de kolla TV. Cocktail hour är numera kl 16 och sedan sätter Charlie igång med middagen. Vi äter vid 17.30 och efter middagen plockar oftast jag undan medan Charlie kollar nån Disney film med kidsen eller badar dem. Vid kl 19 är kidsen i pyjamas och Charlie och jag turas om att lägga dem. När kidsen har somnat ligger Charlie och jag i varsin soffa och arbetar oss sakta men säkert genom hela Netflix. Oftast så somnar jag till i soffan och vid 23 har vi gått upp och lagt oss.
Vilken är den jobbigaste omställningen?
Helt klart att man har berövats på sin frihet. Att inte kunna gå ut och äta, att inte kunna ha barnvakt och göra någon ensam med Charlie, att inte kunna träffa vänner och familj, att inte kunna resa, att inte kunna gå och handla vad man vill när man vill, att Sophia saknar sin skola och sina kompisar och att barnen inte kan springa och leka av sig på lekplatserna och parkerna.
Som med allt, får man göra det bästa av situationen man befinner sig i, vad är ljuset i mörkret för er?
All tid vi får tillsammans som familj! En otrolig lyx i det hela, mörka. Att få äta alla måltider tillsammans, att barnen klättrar upp till oss på morgonen och vi kan gosa utan att behöva stressa iväg. På tal om stress, all daglig stress har försvunnit, det finns inget vi kan göra åt situationen så vi försöker ta vara på den, försöker se detta som att vi har fått extra tid tillsammans och försöker tänka att vi är just nu en del av något historiskt.
