Gnälliga grannar. London VS Sverige
Trodde ni att konflikträdda svenskar var de enda som skrev arga lappar och lämnade i trapphusen?
Den här Hackney-grannen höll inte tillbaka då han blivit väckt av sina grannars kareokefest, utan satte sig ner och skrev en utförlig recension av varje framträdande.
“02:23 – ‘Pinball Wizard’ – The Who. Hemskt. 2 utav 10,” började Oli Beale. Han slutade inte där.
“03:14 – ‘Walk this way – Aerosmith. Kvällens svagaste framträdande. 1 utav 10. Jag hatar denna sång. Men den är catchy. Så catchy att ‘Walk this way’ blir kvällens catch-phrase, upprepad var tionde minut eller så. Det blev bokstavligt talat roligare varje gång.”
“08:20 – Tiny Dancer – Elton John. Faktiskt riktigt bra. 7 utav 10. Jag har alltid sagt att om man ska bli väckt efter två timmars sömn så kan det lika gärna vara av en hord av idioter som skriker ‘Tiny Dancer.'”
“09:10 ‘Friday I’m in Love’ – The Cure. Nu vart det dåligt igen. 2 utav 10. Ni sjöng den första raden ‘I don’t care if Monday’s blue‘ med överlägset självförtroende. Av att döma av hur konstiga ni såg ut vid det här stadiet, jag kan övertyga er att måndag till torsdag kommer bli väldigt, väldigt blue.”
Den arga grannen fortsatte att raljera över sällskapets manér och avslutade med orden “Jag hatar er.” Ord och inga visor.
När jag bodde i Stockholm brukade jag och min bror ibland ha hemmafester. Då hände det att vår granne Mona-Lisa ringde ner till oss och bad oss sänka musiken. Ibland dök hon upp IRL, sömndrucken och iklädd nattlinne och tofflor. Då visste vi vad som gällde. Inga ord eller visor behövdes.
Men när jag flyttade in i lägenheten i Kentish Town trodde jag dessa dagar var över. Efter en sommars hårt efterfestande helt utan klagomål trodde jag att Londongrannar helt enkelt var mer förstående. Snacka om att jag fick mig en ögonöppnare när jag här om dagen hittade en arg lapp (eller mer ett maskinskrivet A4) i min brevlåda (som hamnat där i misstag). Mina grannar bad någon i huset sluta spela hög musik om kvällarna, sluta skypa högt och framför allt sluta prutta och rapa högt. “It’s GROSS.”
Plötsligt såg Mona-Lisas sömndruckna ansikte inte lika hotfullt ut, när det kom att jämföras med hatbrev och pruttförbud.
Vad säger ni? Vilka granna gnäller värst? De där hemma eller de i London?
Beals hatbrev/recension.
