I’ll Be Your Mirror London – med Yeah Yeah Yeah’s

May 8, 2013 by Londonsvenskar

4 maj 2013 Alexandra Palace, London.

På scen: Yeah Yeah Yeahs, The Jon Spencer Blues Explosion, Black Lips, Dirty Beaches, King Khan And The Shrines, Mick Harvey m.fl.

På en kulle högt upp i Alexandra Park ligger Alexandra Palace, en vacker men klumpig kulturmärkt byggnad där några av världens första TV-sändningar gjordes 1936. Palatset var BBC’s huvudkvarter fram till 1956 och utanför står den höga TV-masten fortfarande kvar. Nu trängs musikintresserade Londonbor på den stora tegelterrassen med utsikt över London.

Trots siffror på hur vi lägger allt mindre pengar på musik fortsätter det att poppa upp festivaler i London och övriga England. De festivalgäster jag talar med medger att de sällan eller aldrig köper skivor men menar att de gärna går på festivaler och spelningar. En av besökarna berättar att det är live-upplevelsen och atmosfären som lockar honom med festivaler. I’ll Be Your Mirror är en systerfestival till All Tomorrows Parties, den här gången med Yeah Yeah Yeah’s som huvudakt. Bandet med Karen O i spetsen har inför helgens festival valt ut band de inspireras av, filmer de gillar och böcker de rekommenderar.

Höjdpunkterna under kvällen, frånsett huvudakten Yeah Yeah Yeah’s, är King Khan and The Shrines samt Black Lips.

 

”Where are the freeks?” vrålar King Khan, klädd i en överdådigt utsmyckad glittrande dräkt, guldcape och bisarr fjäderhuvudbonad, innan ett virrvarr av gitarrer trumpeter och saxofoner spelar introt till ”Land Of The Freaks” och publikgolvet fylls av ohämmat dansande. Indo-Kanadensaren Khan är inte sen att hänga på och slänger sig ut i publiken. Alla som råkar stå i vägen får generösa kramar klappar och serenader. Att inte ta sig själv på för stort allvar är prio och det syns att åttamannabandet som trängs på den obekväma lilla scenen har roligt. Garagerock blandas med punk, soul och jazz i en psykedelisk röra och King Khan uppmanar oss vråla med ”som James Brown”. Bandet spelar ”Pickin’ Up The Trash” som anarko-anakronisten Khan med viss ironi tillägnar drottningen. Slutnumret framför han iförd endast tajts och guldcape och avlutar med dra av sig sina strumpor, och kasta ut dem i publiken, ”Vi tar alltid av oss skorna när vi gör något heligt i Indien” menar han.

Det är inför en förväntansfull publik Atlantabandet Black Lips någon timme senare intar stora scenen. Bandet öppnar med ”Family Tree” från senaste albumet Arabia Mountain vilket utlöser en häftig rörelse av dansande, hoppande och sjungande nedanför scenen. Black Lips låter som en mix av garagerock, punk och blues och bandet spelar ett par nya låtar där sången får mer plats än på tidigare låtar. Likväl är det är under välkända låtar som ”Bad Kids” eller ”O Katrina” som publiken får mest liv, tröjor åker av och energin är som störst. Bandet har tidigare spelat in en skiva tillsammans med King Khan som nu ränner in och ut på sidan av scenen i olika mer eller mindre egendomliga utstyrslar och får vara med och sjunga avslutningsnumret. Jag träffar sångaren och gitarristen hastigt efter spelningen och han berättar att han gillar Sverige. Stockholm finns med i tankarna för kommande spelningar och han säger att han har bra minnen från Debaser.

Solen är på väg ner över London men tegelterrassen utanför badar fortfarande i soldis när kvällens huvudakt Yeah Yeah Yeah’s går upp på stora scenen. Sångerskan Karen O säger att hon vill få oss att riktigt känna något, och känner gör man när hennes röst fyller rummet. Bandet är på samma gång glamour och minimal goth och sångerskan en ikon, provokativ och svår att slita blicken från. Med insektslika glasögon på framför hon ”Mosquito” från nya albumet, och det är ömtåligt och starkt på samma gång. Publiken gungar med och det är känsloladdat under låtar såsom ”Despair” som speglar Karen O’s kamp mot depression. Avslutningslåten ”Date With The Night” möts av publikens jubel och sedan lämnar Karen O scenen ackompanjerad av en tumultartad hejarklack.

King Khan går runt på terrassen i träningsoverall, guldcape och svarta solglasögon. Solen har gått ner. Inne i stora salen spelar DJ Jonathan Toubin några sista låtar innan festivalbesökarna börjar skingras åt olika håll ut i Londonnatten och det är inte svårt att förstå att festivaler fortsätter att dra publik när line-upen består av så karismatiska och närvarande artister som ikväll.

Text: Tamara Mivelli