Krönika: Analys från “Helvetet i London”
Cornelia Håkansson har bott i London nästan tre år. Nu flyttar hon vidare, men inte utan att reflektera över turistträngsel, trångsynthet och vad som krävs för att ta patent på teorier om mänskliga beteenden.
I storstaden är allting möjligt. Allting-är-möjligt ger möjligheten att släppa allt moraliskt man någonsin känt, och i natten bli som ett vilddjur i högklackat, utan morgondag. Det är väl härligt att man kan få komma bort från vardagen, släppa ut varulven, utan att känna sig bortgjord eller för mycket. Spy i en gränd, hångla med en morfar, träffa nya intressanta turister. I utlandet känner ingen dig och kan därför inte bilda några åsikter om ditt lördagskvällfiasko. Människor utomlands är ju från en annan kultur. Wild and crazy.
På det senaste har jag funderat över attributen för en storstad. Storstäderna drar oundvikligen turisterna. Jag tänker ibland att Ryan Air-planet fungerar lite som en transformator där den lilla turisten simmar in i en kortsiktig regression tillbaka till aptillstånd. Urtillstånd, ur funktion. Storstaden ska ha sevärdheter, kameravänliga gator och gärna mat bekvämt lik den man hittar i sitt hem ljuva hem. Storstaden är oftast så stor och myllrig att det är för mycket att ta in, man känner sig översvämmad, och bestämmer sig för att hålla sig till avtickning av de ställen man hört om innan. På så sätt undv iker man även bortkommande och onödigt risktagande.
Då jag har spenderat ett par år i London är det den staden jag kan jämföra dessa tankar med, och drar paralleller till vad jag ser på gatorna, vilket är så intressant att jag åtskilliga gånger funderat på om det inte är det jag vill syssla med i livet? Dessa trängda tankebanor har främst slagit mig på Oxford Street, även kallat ”Helvetet i London”. Där hittar man människor i alla tänkbara aptillstånd, med ögon lysande av tomhet. Dagar då det är riktigt packat ser man det tydligast, djurinstinkterna är dragna till sin spets. Vi stänger av. Människan går runt som i ett litet moln, stannar och tittar, stannar och gräver i väskan. De ser inte den övriga miljonen som försöker komma fram, stressade och demonvarslande. En gröt av människor blir enbart en gröt och turisten blir trögflytande, och obehagligt nog ser han nästan lycklig ut.
Men, om alla skulle slå på den hjärna vi så lyckligtvis blivit tilldelade och simma i samma rytm som de övriga medmänniskorna så hade allting gått. Allting hade gått framåt, gatan hade sett ut som ett akvarium istället för en gata av slem. Invånarna hade sett turisterna som små ankungar, kanske gett dem en klapp på axeln istället för att betrakta dem som små parasiter. Alla hade varit lyckligare, Oxford Street hade kunnat vara en trevlig gata, och jag hade kunnat ta patent på de där teorierna i mänskligt beteende.
Text: Cornelia Håkansson
