Krönika: Du, efter plugget
Triple-dip recesion eller ej, framtiden har aldrig känts så osäker som när du precis tagit en kreativ examen från ett universitet rankat 90:de bästa i Storbritannien. Och eftersom du i tre års tid har intalat dig själv att ”glida runt och sprida skön stämning” kan bli ditt levebröd, står du där pank.
Men det är inte ditt största problem. Efter att ha googlat dina symptom finner du att det finns en term för din sjukdom: Post-University Depression. Och den slår hårt. Tre år av att bli vaggad i CSNs trygga famn är som bortblåsta och framför dig står nu verkligheten. Där måste man tydligen knega för att överleva.
Så efter två veckors intensivt festande och sporadiskt jobbsökande inser du att du inte alls tagit den lätta vägen ut. Dina vänner som började jobba direkt efter gymnasiet tjänar nu dubbelt än vad du kommer göra de kommande åren, minus skulder på en halv miljon.
Och medan de köper hus och bil flyttar du hem till mamma och pappa igen, skriver CV:n som ingen orkar läsa, läser böcker av författare ingen annan känner till. Kunskap är makt, sägs det ju, men hur många romananalyser du än kan göra och hur fint det än är att kunna skillnaden på olika diktsorter så kommer inte det säkra din framtid.
Tre års motivation, struktur och fokus har dragits ifrån dig och lämnat plats åt ingenting mer än tomhet.
Så du freakar ut lite grann, funderar på att skita i allt, lägga dig ned och sova bort en till dag, alternativt ta jobb på pappas pappersfirma och glömma bort dina drömmar om att bli något stort.
Men verkligheten kräver att du tar dig själv i kragen. Brevhögen från CSN kommer inte försvinna av sig själv. Så du gör ditt bästa att ordna upp vad som blev kvar av ditt liv, och försöker igen fastän du misslyckas.
Tillslut så inser du att det kommer att fixa sig – det gör det alltid. När chocken lagt sig kan du planera framtiden lite bättre. Och när pengarna börjar rulla in kommer du glömma att du någonsin oroade dig.
Den riktiga depressionen smyger sig på när du om några år ser tillbaka på gamla Facebook-bilder från uni, från livet i korridorerna när folk trillade in och festade närhelst på dygnet och när promiskuitet var mer accepterat än någonsin. Det är då du inser att de tre bästa åren av ditt liv aldrig kommer komma igen och att det var så jävla värt det, trots nudelmiddagar, exams och all-nighters med energidrycksmage.
