Krönika: Hur svårt kan det vara att gå till apoteket och få hjälp för sina besvär?
Tänk er en vilsen svensk i London, med svamp mellan tårna och skaplig men inte flytande engelska.
Det var jag 2006. Jag hade precis kommit till London, precis som alla andra som aupair, för en galen och väldigt annorlunda amerikans/engelsk familj. De var, precis som jag, bara här för ett år och jag var lika spänd och förväntansfull som de. Vad jag inte visste när jag anlände till London var hur lite jag egentligen spenderat med att prata engelska och hur min förmåga skulle sättas på prov.
Det var inte bara min engelska som sattes på prov. Helt plötsligt var jag själv, utan familj, utan vänner i en främmande stad med en familj som hellre matade barnen med Jammie dogers än vanlig mat. Idag skulle jag beskriva dem som en sterotypisk amerikansk familj. En händelse som jag aldrig glömmer var timmarna innan Thanks giving.
Tänk er ett hus i kaos. Barnen skriker, mamman vrålar, pappan sover och helt plötsligt ringer det på dörren. Då är gästerna där. Helt plötsligt sopas allt under sängen. Kuddarna puffas upp, hästsvansen stramas åt och dörren öppnas med ett skinande leende säger de i kör: “Happy thanksgiving”
Middagen går som förväntat ganska konfliktfri men minuten då gästerna gått och dörren stängts bryter helvetet ut igen och allt är tillbaks till det vanliga igen.
Det är alltid lärorikt att bo med en familj som har helt andra värderingar än vad du själv har. Jag lärde mig massor men efter åtta månader hade jag fått nog. Eftersom att jag inte ätit ordentligen och levt under mer eller mindre extrema förhållande hade jag inte bara gått ner några kilo men även fått svamp mellan tårna. Hur svårt kan det vara egentligen att gå till apoteket och få hjälp för sina besvär? En sak som man lär sig är i alla fall att de obligatoriska svenska direktöversättningarna som inte alltid fungerar så bra. I Sverige skulle jag bara sagt att jag hade svamp mellan tårna och expediten skulle på lätta fötter visa vilken salva jag ska använda.
Jag sa: “I have mushrooms between my toes”
Kvinnan tittar mig först i ögonen, innan hon sakta böjer sig över bordet och tittar ner på mina fötter.
Då förstår jag att vad jag just sagt är inte riktigt vad jag menade. Jag har ju givetvis inte riktiga svampar mellan mina tår och i några sekunder känner jag mig som världens dummaste person. Hon skrattar och säger: “Athletes foot, you mean?”
Av: Josefin Lundahl
