Men inget slår Hyde Park – Krönika av Johan Vahlström
Efter en rad lite negativt inriktade krönikor, som det inte var något som helst fel på ska tilläggas, ska jag försöka göra allting lite mer kärleksfullt såhär i höstrusket. Jag vill berätta om något som vi alla har, men som vi ibland inte vet varför – nämligen speciella platser vi verkligen älskar.
Dom senaste veckorna har vi läst om katastrofer, våldtäktsmän, arbetslöshet, hemlängtan och slödder. Som jag sa, jag hade inget emot någon av krönikorna, tvärtom så var dom (ja, jag skriver dom – inte de/dem eftersom ”dom” nu är accepterat i svensk journalistik) bra och läsvärda, men vi behöver något mer trevligt nu.
Vi har alla speciella platser i världen, kanske en speciell byggnad, gata, stad, café eller till och med parkbänk. En plats som ligger oss varmt om hjärtat.
Tyvärr har jag har svårt att förälska mig i platser, för mig är som precis det – platser. Det finns så många runt om i världen och många är bara same old, same old. Efter att ha besökt en plats är tanken ”ja, det var kul att vara här, men jag kommer nog inte besöka det igen”.
Innan jag flyttade till London fanns det bara en plats i denna värld jag skulle kunna återvända till gång efter gång efter gång. Hade jag fått frågan ”om du fick välja ett enda ställe, en enda plats, att tillbringa resten av ditt liv på/vid/i, vilket/vilken hade det varit?” så hade jag utan tvekan svarat Sacré-Cœur i Paris. På den trappan hade jag kunnat sitta förevigt och blicka ut över Paris. Jag blev kär i den platsen den första gången jag var där. Efter det har jag varit tillbaka ett par gånger.
Efter att ha tillbringat över ett år i London har jag nu hittat ett andra ställe att älska. Ett ställe jag kommer sakna den dag jag lämnar den engelska huvudstaden. Vissa av er kommer troligen lyfta på ögonbrynen när ni läser att det är Hyde Park.
Vad har då denna park som ingenting i resten av London kan matcha? För att vara ärlig så har jag inte en aning. Det är något med denna park som fått mig förälskad, och jag vet inte hur. Mina kärleksfulla känslor började nog komma precis när jag kommit till London och jag var ute och promenerade i parken. Det var något som fångade mitt intresse.
Sedan dess har jag fikat, varit på konsert, spelat brännboll, firat midsommar och varit på julmarknad i Hyde Park.
Mitt promenadstråk är oftast runt the Serpentine med utgångspunkt och slutpunkt vid Marble Arch. Det brukar bli ungefär fem km. Senast jag tog min vanliga tur där så märkte jag hur mycket jag kommer sakna det. Det kanske låter lite småfjantigt, men det är så det är. Punkt.
Hyde Park, jag hoppas du kommer sakna mig när jag lämnar dig. I så fall kan jag säga att känslan är besvarad.
Text: Johan Vahlström
