Min flatmate – Krönika av Sofia Capel
Ponera att Janne Långben fick barn med Ingmar Bergman. Slut ögonen och se för ert inre den lilla bastarden ligga och sparka på en brits — framför er har ni nu min flatmate.
Hon är vad man skulle definiera som “en karaktär”. Jag vet ingen som kombinerar existentiell ångest med självironi på ett sådant fabulöst sätt som hon. Ibland tror jag att hon är en produkt av min fantasi, en sådan där osynlig kompis jag hittat på när jag haft tråkigt.
Min flatmate måste vara världens hippaste tjej. När hon gillar ett band börjar alla andra också dem… ett år senare. Hon har hundratals vänner på Facebook men trivs bäst i eget sällskap. Att äta mat är slöseri med tid, tycker hon, men hon värderar gärna tiden med en JD & Coke eller ett glas vin.
Min flatmate har totalt tre sinnesstämningar: manisk, överdramatisk och flat-out. Hon kan höra en gammal dänga på radion och nästa dag vet hon precis allt om vederbörande artist, för hon har suttit uppe hela natten, läst artiklar, lyssnat på album och sett dokumentärfilmer om denne. Det är sådant som de flesta gör någon gång i livet – tjejen i rummet bredvid mitt gör så minst en gång i veckan. Jag vet ingen bättre lämpad att bli grävande journalist och ingen sämre lämpad att bli niotillfemmare. Hon går sönder när saker står still. Hennes kropp går på nervös energi.
Flatmaten min lever för musik och triviala fakta. Hon samlar på 3D-tavlor och fenomenala catch phrases. Dissar man något hon gillar tar hon det personligt. Då blir det bleka ansiktet rödflammigt och så väser hon: “Du förstår inte, Sofia!” Så pass mycket brinner hon för saker, låt det vara en film eller en slags croissanter. Hon är den enda som uppfyllt min dröm om att spela elgitarr hoppandes i sängen som om det vore den mest självklara saken att göra på en onsdagskväll.
Min flatmate kan allt om opera och dj:ar på trendiga barer i Shoreditch och Camden. Hon anser sin smutsfobi vara en legim ursäkt till att slippa ta ut soporna, men hittas ändå på ett leriga squat-golv om lördagskvällarna. Hennes snålhet vet inga gränser, men hon är alltid generös mot vänner. Jag brukar skoja och säga att hon gör vad som helst för en femma. (Visste ni förresten att i 80% av fallen då folk säger att de skojar menar de allvar?)
När hon skrattar kommer det högt pitchade hästgnägg ur hennes hals. När hon är ledsen blir hon helt tyst och nosen ljust rosa. Jag hör när hon går in i köket för hon liksom stapplar fram i för stora tofflor. Efter två år i samma lägenhet kan jag skilja hennes andetag från mina andra flatmates.
Hon fattar vad som gör filmer bra och kan prata i timmar om klassisk musiks olika klimax, men förstår tyvärr inte internskämt eller hur fantastisk hon faktiskt är.
När reflektionen av hennes nattlampa inte längre lyser i mitt fönster vet jag att hon sover. Då har hon stängt av dokumentärfilmen om Machu Picchu och drömmer sött om Jack White och Christopher Ownes. Min flatmate är som en osynlig låtsaskompis, fast mycket bättre. Hon är på riktigt.
Flatemate och Sofia – 09
