Och så har jag fastnat. Återigen. ”Du kan skriva om vad du vill. Va-ad du vill. Håll dig bara till ordräknaren och möt din deadline.”.Kära läsare, jag vill välkomna er till min egna kreativa mardröm: Om ni tittar till höger ser ni mig; desperat i mina försök att vara vitsig, rolig, smart och lite lätt sno ihop material till min uppgift. Till vänster ser ni min Blockering. Titta noga, gott folk för det är sällan man ser något så fult. Se hur Blockeringen kommer närmare mitt skrivbord, efterlämnandes spår av panik och äckel. När den når sitt offer (mig) är katastrofen oundviklig.

Blockering (hjärnsläpp, mental skrivkramp eller vad du vill kalla det) drabbar alla skribenter och författare förr eller senare. Det är världens största antiklimax när orden, min försörjning, helt plötsligt tar slut. Bokstavligt talat. Det finns inga kvar. Förutom de grova svordomarna och ederna som viner genom luften när jag desperat försöker hitta ett sammanhang och en litterär mening att sätta ner på pappret.

Det är en bisarr utomkroppslig upplevelse att stå och skriva på sig själv. ”KOM IGEN DÅ! DET ÄR INTE SÅ SVÅRT, IDIOT, SKRIV NÅGOT, VAD SOM HELST, SKRIV DÅÅÅÅ!!!!!”. När till och med mitt undermedvetna har tappat orden kan jag inget annat än att stirra tomt på datorskärmen. Som om jag skulle kunna stirra fram ord istället för att använda händerna. Vissa kallar det “meditation”, jag kallar det desperat uppgivenhet. Helt plötsligt har jag suttit och stirrat i tre timmar utan att komma ett enda ord närmare färdighet.

Ibland är min Blockering extra elak. Den tar en monstruös fysisk form och sitter och hånar min oförmåga att komma till skott och skriva ett par tusen ord. Blockeringen sjunger retsamma sånger och ger frestande förslag på annat jag skulle kunna göra istället för att skriva. Gå ner till puben och träffa resten av umgängeskretsen är en av Blockeringens favoritförslag. Dessvärre är jag stundvis ganska lättövertalad.

Jag går ut för lite frisk luft för att rensa huvudet, men Blockeringen hänger efter. Den dansar två steg bakom och ger ständig påminnelse och ångest över att jag inte är inne framför datorn och ”skapar”.
Blockeringen är som när man biter sig i tungan, ni vet? Det gör skitont, och tunga sväller upp och helt plötsligt kan du inte för ditt liv sluta bita dig själv på exakt samma ställe. Även när du inte äter.
Blockeringen är likadan. Om den en gång fått fäste i ditt huvud är det extremt svårt att skaka av sig den.

Men precis som med alla plågoandar, verkliga eller mentala, lever även Blockeringen på uppmärksamhet. Visa ingen och de försvinner, precis som alla andra osäkra mobbare. Det enda jag behöver göra för att bli av med Blockeringen är att skriva. Vad som helst, bara jag bryter spärren.

Så kära Blockering, det har varit en intressant tid med dig men nu får du ge dig. Lämna mig ifred nu. LondonSvenskar vill ha en krönika, och jag har bättre saker för mig än att ge dig näring. Tack och hej.

 

Text: Astrid Eriksson