The Velvet Underground & Nico – Recension
Det har gått 45 år sedan fyra New Yorkers slog ihop sig med en blond tyska och spelade in vad som skulle komma att bli ett av världens mest hyllade album. Idag ger Universal ut The Velvet Underground & Nico igen som en jubileumskollektion av hela sex plattor.
När The Velvet Underground & Nico kom ut var det inte som andra album. Experimentellt, provokativt och ärligt med texter om droger, BDSM och skandalösa societeter. Det levererade klassiker som Sunday Morning, Femme Fatal, Venus in Furs och Chelsea Girls. Men ändå sålde albumet inte många exemplar. Det är först under de senare årtiondena som bandet och albumet uppskattats mer.
Det är lätt att förstå varför The Velvet Underground & Nico har utsetts till ett av det mest inflytelserika albumet någonsin: Låtarna är varierande när det kommer till både vocals och sound. Andy Warhol som “producerade” Velvet Undergrounds första album (så som Peaches Geldof “DJ:ade”, dvs stod vid sidan av och såg söt ut) lät bandet experimentera fritt. Detta ledde till att Lou Reed uppfann The Ostrich; ett gitarrljud vi hör på två av albumets starkaste tracks: Venus in Furs och All Tomorrow’s Parties. Vidare kom de med sin laglösa stil och nya sound att influera band och artister som Patti Smith Group, David Bowie, Nirvana, Red Hot Chili Peppers, Kings of Leon och många fler.
Kollektionen innehåller bland annat tidiga demolåtar ifrån repningar i Andy Warhols Factory, alternativa versioner av de kända låtarna samt en tidigare osläppt live-spelning ifrån ’66. Med andra ord är detta kollektionen för riktiga die hard fans. Men behövs verkligen ett set av sex CD-skivor för ett och samma album eller är det ett desperat försök av Universal att skramla in mer pengar? Tveksamt. Det hade inte fungerat med nutida band. Men det vi hör på nyutgåvan är mer än bonustracks, det är ljudet av en annan tid då musik gjordes av musiker och konstnärer på deras egna villkor och med deras egna texter.
